Nu måste européer utvandra
ALEPPO, SYRIEN. Detta är en stad i Mellanöstern. Här råder krig. Tack vare att jag i Aleppo tillbringat många timmar duckande i portar för att undgå skottlossning och sittande i mörker i vårt eländiga härbärge tillsammans med Andoni Lubaki trängde sig det fredliga Europa på med en ny och svårtolkad företeelse.
Den nya företeelsen: Vi flyttar på oss.
Plötsligt rör Europas invånare på sig. Och jag frågade mig: Även om skälet till den nya rörligheten är dyster, var det inte just rörlighet, sprängda gränser, som var ett av EU:s syften,
Jo. Men inte på det här viset.
Andoni är en 32-årig baskisk spanjor från Bilbao. Han är pressfotograf. Han har fästmö som är läkare och de vill gifta sig. Men i ett Spanien med 27 procents arbetslöshet (fler än 6 miljoner människor) är det omöjligt för den duktige yrkesfotografen Andoni att få ett jobb. Inte på El Correo, inte på Deai, inte på Gara, inte på El Mundo Pais Vasco, inte på Berria, inte på ekonomi- tidningarna Basque Empresa och Estrategia Empresarial, inte på sporttidningen Mundo Deportiva. Ingen av Bilbaos åtta dagstidningar behövde honom.
Fan ta dem.
För Andoni fanns lösningen. Han flyttade till Syrien. För ynklig betalning tog han det farligaste jobbet i världen: han blev frontfotograf i Aleppo. Den typen av kamikazejobb med tevekamera för CNN och BBC och kamera för AFPs, Reuters och AP:s bilddeskar brukade i Saigon under Vietnamkriget, i Kabul och självmordsbombarnas Bagdad tas av lokala förmågor, en cynisk ”outsourcing till svartskallar”. Den vecka jag tillbringade hos rebellerna i Aleppo delade jag lägenhet med ytterligare tre kolleger. Alla var från Spanien.
Det är ovisst om de nånsin kommer tillbaka till normala reporterliv, ty som Yalefilosofen Donald Kagan sagt: ”War is a violent teacher.”
Från sin bildbyrå hör Andoni: ”Du har redan sålt fyra bilder den här månaden. Inget mera förrän nästa månad, tack. Vi har inga pengar.” Hans skrivande landsman Sergei hör från sin tidning i Barcelona: ”Lämna bara om det är en riktigt stor smäll. Vi kan inte betala för små.”
Ändå: de stannar på främmande ort. Ty de är de nya européerna som vågar bryta upp och slå sig ner, där jobben finns.
Europa som kontinent omskapas – eller åtminstone skakas om.
Tills nu har gällt att italienare stannar i Italien, fransmän i Frankrike och svenskar i Sverige. Reser vi så är det för att bada i Thailand eller spela Allan en långhelg i London.
Drastisk förändring. Spanien hade i 2010 års folkräkning en befolkning om 46 030 109 personer. I år går befolkningstalet ner till 41 miljoner. Skälen till den tioprocentiga minskningen är, för det första, att barnafödandet är nere i 1,48 per kvinna (det behövs 2,1 för att befolkningstalet inte ska dala), och för det andra en lavinartad utvandring.
Spanjorer med flinka fingrar och kvicka hjärnor försvinner till Sydamerika, där ekonomin blomstrar och språket är detsamma. Mera uppseendeväckande är att många unga spanjorer i likhet med portugiser och italienare sedan några månader tillbaka i strid ström söker sig till Polen.
Polen?! Det var ju därifrån den baktalade polske rörmokaren för bara år sedan flydde för att skaffa sig inkomst i Västeuropa och fick Göran Persson att varna för ”social turism”. Men rörmokaren har flyttat hem till Wroclaw eller Posnan. Nu är det Polen som har sund ekonomi och ljus över horisonten. De invandrande sydeuropéerna kan räkna med månadslöner mellan 14 000 och 19 000 kronor.
I måndags blev i Grekland 15 000 statstjänstemän med ”livstids jobb” sparkade. När chocken släpper blir de tvungna att utvandra. London och serveringsjobb föresvävar de flesta. På Cypern packar unga människor ihop och köper flygbiljett, enkel resa, till Sydney.
Från Sverige med dess relativt höga arbetslöshet (Anders Borg har sagt att arbetslösheten 2014 väntas stiga från 7,8 procent till 8,4) söker sig de närmaste månaderna 60 000 svenskar till Norge – och nu inte bara som sjuksköterskor och serveringspersonal. I den nya vågen finns akademiker och ingenjörer.
I Frankrike slår arbetslösheten rekord, upp 9 procent till 3,2 miljoner människor. Hos min frisör hör jag att radion står inställd på Radio Riviera, en engelskspråkig station: ”Så klart, alla tränar vi på vår engelska om vi blir tvungna att flytta.”
Detta kan skildras i termer av en accelererande katastrof. Men uppbrotten, den påtvingade emigrationen, betyder också att europeiska nationalstaters förbannelse – xenofobin, den överdrivna nationalkänslan, främlingsmisstänksamheten, jingo- ismen och antiamerikanismen – släpper. ”Europa”, skrev den kloke statsvetaren Carl-Johan Westholm, ”är ett geografiskt begrepp, och som sådant varken bra eller dåligt. Europeisk gör inte en sak bättre eller sämre, lika litet som t ex global eller lokal. Det är innehållet, kvaliteten, som räknas.”
Miljoner människor får upp ögonen för den gamla sanningen: Vi människor är mera lika varandra än olika.
Ett hamburgerkrig...
… pågår i Stockholm (som om McDonalds inte vore nog). Krogar tävlar i konstlade burgare. Värst är The Flying Elk i Gamla stan. Den serverar tryffelburgare. Hur i helvete? Tryffel är en raffinerad och rekorddyr svamp. För att dess fantastiska smak ska komma till sin rätt ska den undantagslöst bara serveras i de enklaste rätter, en tallrik spagetti, en äggröra eller en bakad potatis. Aldrig med kött eller fisk. Värre: krögaren Björn Franzen serverar den som tryffelaioli. Aioli är vitlöksmajonnäs i vilken vitlöken totalt dominerar. Det är som att lägga rysk kaviar i sillspad. Brackigt, smaklöst! Sluta!
Jag läser just nu...
… en rask reportagebok av Emanuel Sidea, ”Skräck och avsky i Euroland” (titeln är en fräck parafras på Hunter S Thomsons ”Fear and Loathing in Las Vegas”). Sidea är den skrivkunnigaste reportern på den döende Veckans affärer. Han har rest Aten-Rom-Madrid-Lissabon och skildrar vanliga människor som drabbas av den eurokris som utvecklas till en långvarig EU-kris. Good reporting, men fientlig i överkant mot livbojen IMF.
Det var en bom...
… när jag nyss skrev om barn i krigets Syrien och skildrade en pojke som för att försörja sig samlade in patroner. Rätt term, påpekar min läsare Kurt Idh, är patronhylsor. Patron är ”tändmedel + hylsa + laddning + projektil. Nu lärde ni er lite mer.”