Han drar Göteborgs fina namn i smutsen
För det mesta har livet sin gång, men förr eller senare ställs man inför en av tillvarons mest grundläggande frågor. Den kan hanteras både lättsamt och med ett existentiellt djup. Det finns inget
enkelt svar. Sanningen ligger i betraktarens öga och såna grejer. Var och en får själv ta ställning till frågan:
Vad innebär det att vara göteborgare?
Svaren är naturligtvis minst en miljon olika, för så många är vi som kallar oss göteborgare även om vi bor i periferin. För vissa betyder det att obekymrat gå med mössan käckt på svaj och knô sig in fast dörren är trång. Att gnola om hur det vimlar av segel och undra om det är kappsegling?
För andra innebär det att bli frustrerad varje morgon då den lokala tidningen eller radion rapporterar om en ny kommunal skandal, ytterligare ett vettlöst brott, en milslång dagiskö eller ännu ett huvudlöst beslut av tjänstemän som fortfarande tror att det är vi som är till för dem.
Det innebär också att ha ett lillebrorskomplex.
Javisst, så är det. Stockholm har det mesta av det bästa, precis som alla huvudstäder. Kapitalet, konsten, kulturen, arkitekturen,
turen och allt annat som får oss göteborgare att växelvis gnissla tänder och le i mjugg åt vad stockholmarna hittar på när de gråter över nedsågade träd eller nervöst döper stadsdelar på amerikanska.
Stockholm, Stockholm stad i världen, visst. Men vi har närmare till London än vad de har till Moskva.
Att vara göteborgare är också att tala landets mest älskade dialekt och att ha
lite snarare till skratt än de flesta. Vi har humor i generna och behöver inte skrika stand up comedy för att bevisa det.
Men ibland innebär att vara göteborgare att skämmas över just att vara göteborgare. Det sker särskilt när göteborgare agerar göteborgare i tv och drar stadens goda namn och rykte i smutsen genom att hysteriskt överdriva de särdrag som man tror att resten av landet älskar oss för.
Just nu – och under hela den stormblöta vintern – har detta förekommit på bästa sändningstid kväll efter kväll. Det sker i form av
reklam där en man på vansinnets rand gallskriker på göteborgska om platta tv-apparater.
Som talesman för staden ifråga (ja ja, men i alla fall Aftonbladets ende kolumnist med 031-nummer) vill jag bestämt ta avstånd från den mannen. Med sådana göteborgare behöver vi inga ovänner.