Fantiserar om att stoppa i mig polskt amfetamin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl drömmer om det bohemiska livet

Jag vet att jag inte borde.

Kanske är det just därför jag känner så.

Skamligt, det känns jävlarimig skamligt, när jag står där i den nya lägenheten, svettig och andfådd, och tittar ut över alla flyttkartonger.

Kassar med kläder jag aldrig använder. Plastpåsar med magasin jag aldrig läser. Drivor med plattor som dött redan på vägen hem från skivaffären.

Och kan inte låta bli att tänka:

Bränn skiten.

Ta första tåget bort.

I vanlig ordning sträcker sig inte denna revolutionära tanke längre än till att jag läser om den.

Jag letar upp Per Hagmans senaste bland kartongerna, fastän jag läst den tusen gånger tidigare.

Läser och fantiserar åter om att vara mannen i en bok som denna:

Om att stoppa i sig polskt amfetamin, tämja falkar i Alexandria och gagga om litteratur på barer i Paris.

Medan min egen ungdomsrevolt stannade vid att klaga på lokaltidningens automatkaffe.

Jag vill vara viktlös, skuldfri och bohemiskt romantisk. Men jag kan inte. Jag måste ha någon som tvingar mig in i rutiner. Annars faller jag ihop. På andra sidan huden är jag alldeles för ängslig och bekväm, rädd.

Har alltid varit.

Jag är istället världens mest ansvarslöse bostadsrättsinnehavare med fast jobb.

Se där, lyssna. Allt blir försvarstal. Hur jag än gör.

Jag borde bränna den förbannade boken.

Mitt liv är här. I mina alldeles för dyra trettiofyra kvadrat. Mitt i en fåfäng längtan efter frihet som så fort den får verkliga drag alltid ter sig i akut rädsla.

Stackars lilla pojke, vad synd det är om dig.

Herregud, känn stanken: det osar medelklass om mig.

Mitt liv är detta. Min roman. Hålet som inte ens elva stora starka lyckas fylla. Min tidning. Krönikorna på torsdagar. Kärlek som gör sig bättre på avstånd. Falköping och Stockholm.

Här är mitt liv.

-Fast jobb, bostadsrätt. Du har fått allting, sa en flyktig bekant på en fest nyligen.

Fått, tänkte jag. Jag har inte fått ett dugg. Jag har tagit. Tagit chanser. Jag har tagit sats och kastat mig.

Har jag varit feg?

Säg hur.

Nej, bohemiska liv. Stanna där, på avstånd. Jag kan drömma och låtsas hur jävla mycket jag vill.

Jag ryms ändå inom tvåtusen tecken.

Här är mitt liv.

Det blir alltid torsdag igen.

Ronnie Sandahl