Kronvittnen är en ovanligt usel idé
Kraftig och kunnig kritik hindrar inte regeringen från att gå vidare med det usla förslaget om kronvittnen.
Det är hög tid att göra Lagrådets yttranden bindande.
En av Ekots toppnyheter i morse var att justitieminister Morgan Johansson ämnar baxa en ny tjallarlag genom riksdagen.
Att regeringen har fattat detta beslut kan vid en första anblick te sig som en sensation i paritet med att det stundom snöar i Sverige under vintern, då justitieministern redan för ett par månader sedan kallade till presskonferens för att meddela medier och väljare att så skulle ske.
Men till saken hör att Lagrådet, en samling högt uppsatta jurister som analysera lagförslag innan de träder i kraft, har tittat på närmare denna produkt och inte varit nådig i sina slutsatser.
Ett system med kronvittnen, det vill säga en möjlighet för misstänkta att komma lindrigare undan om de tjallar på sina medbrottslingar, skulle enligt dessa experter få tråkiga konsekvenser.
Bland annat görs det självklara påpekandet att domstolarna måste bedöma vittnesmål av detta slag med största försiktighet.
Redan en normalbegåvad tioåring begriper ju att den som riskerar ett långt fängelsestraff kan frestas att ljuga för att komma lindrigare undan.
Och hur kommer det att kännas för ett brottsoffer att se någon av de åtalade få en kraftig rabatt?
Frågan är för övrigt hur lockande möjligheten kommer att vara när det kommer till kritan.
Tanken är att åklagare ska lämna ett förslag till påföljd för den som ställer upp och berättar. Men domstolen kommer inte att vara bunden att följa det.
Någonting säger mig att det kan bli svårt att sälja in ett så pass osäkert erbjudande till en yrkeskriminell som sedan ska leva återstoden av sitt sannolikt förkortade liv som tjallare och med arga gangsters efter sig.
”Detta är ett i många avseenden stort steg som skapar inte obetydliga risker från rättssäkerhetssynpunkt”, skriver Lagrådet i en för de vanligtvis lågmälda juristerna osedvanligt skarp varning.
Nu har i och för sig Johansson ingen annan politisk möjlighet än att strunta i de lagklokas synpunkter.
Sverigedemokrater och moderater har länge krävt kronvittnen och att i nuvarande tidsanda gå in i en valrörelse med en opposition som hela tiden tjatar om straffrättslig mesighet torde inte vara ett lockande alternativ.
Icke desto mindre är det beklämmande att se hur ofta regeringen struntar i Lagrådet.
Den tillfälliga Cementalagen ansågs bryta mot grundlagen och skada tilltron till rättsväsendet. Än värre var det med Gymnasielagen:
”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”, skrev juristerna medan de famlade efter blodstrycksmedicinen.
Det är nu inte bara socialdemokratiska regeringar som utmärker sig. Alliansen var under sina åtta år inte särskilt mycket bättre.
Attefallshusen trumfades igenom så snabbt att det ansågs kollidera med regeringsformen och justitieminister Asks försök att skärpa straffen för mord hade inte behövt bli ett fiasko om hon bara lyssnat på experterna
I många andra länder skulle politisk arrogans av detta slag vara omöjlig. Det sätter en författningsdomstol, som prövar om nya paragrafer är förenliga med grundlagen, stopp för.
Bör Sverige införa en liknande ordning?
Kanske, men ett stort steg på rätt väg togs i och med 2010 års grundlagsreform. Då blev det enklare för domstolar att pröva om nya paragrafer håller i en prövning mot grundlagen.
Men det finns ett annat sätt att förbättra lagstiftningen och förhindra att enskilda drabbas på ett sätt som skulle kunna undvikas.
Gör Lagrådets yttranden bindande.