Alla bryr sig om gris – även jag
Varje kväll läser jag några kapitel ur Engelsfors-trilogin för min dotter. Ni känner nog bäst till den som “Cirkeln” efter den första boken i serien.
Den skrevs tidigt 2010-tal av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och blev en stor succé. Tyvärr dog den efter att den filmatiserats 2015, på grund av haltade skådespel, förutom hon som spelade Anna-Karin som var grym, och urusla specialeffekter.
Vilket är bra synd för den är fantastisk!
Den blir nästan aldrig fånig vilket är nästintill omöjligt i genren "ungdomsfantasy" och den upprätthåller en spänningsnivå och en tvist-frekvens som känns internationellt hög. Den har så många olika teman i sig som jag är svag för. Magi, men magi som kostar att använda, naturen som en kvarleva av vårt urtillstånd: mystisk, farlig och mäktig. Och dilemmat i att man inte kan men måste lita på andra människor. Men framför allt handlar den om människans ofrånkomliga ensamhet. Att aldrig riktigt kunna nå eller nås av en annan människa. Att aldrig kunna göra sig verkligen förstådd. Att aldrig kunna göra sig fri från sin natur. Trots magi! Och är inte det vad all riktigt bra konst handlar om? Fy fan, vad bra den är!
Så jävla bra!
Hursomhelst befann jag mig för någon vecka sedan i Engelsbergs Bruk utanför Fagersta och fick då berättat för mig att Engelsfors i “Cirkeln” bygger på dessa platser. Vilket för oss till dagens ämne: gris.
För den afrikanska svinpesten har drabbat Fagersta med omnejd och just nu är det allt alla talar om, påstår min redaktör på Aftonbladet. Ett område stort som… något… har spärrats av på grund av rädslan för denna, för grisar, dödliga smitta.
Reaktionerna på att det upptäckts vildsvin smittade med detta virus har varit minst sagt starka och också sagt något om oss som folk. Vi bryr oss jättemycket om gris. Hur mår grisen? frågar man sig i hus och stuga. Vad kan vi göra för att grisen ska ha det bra? hör man sägas på var och varannan arbetsplats under lunchrasten. 100-tals personer har frivilligt ställt upp för att hjälpa till med att stoppa smittan.
Allt skogsflanerande har förbjudits i området och det under svampsäsongen – och ingen gnäller för alla bryr sig om gris. Även jag. Detta trots att jag annars är kategoriskt emot djur, eftersom de är farliga och ställer till med problem. Jag tycker att hästar passar bäst som pålägg eller klister och var faktiskt lite lättad när jag hörde om att de skjutit schimpanserna på Furuviksparken, men jag känner bara ömsinthet nu mot våra lurviga skogssvin.
Då talar vi ändå om pälsgrisar som kan väga upp till 200 kilo ha en mankhöjd på 185 cm och som har 20 cm sylvassa betar i käften. De är farligare än både häst och schimpans och orsakar större ekonomisk skada med sitt bökande än något annat djur.
Så varför dessa varma känslor? Jo, för att det är ett sånt urdjur.
De har funnit här i mer än 8 000 år. Blivit utrotade men kommit tillbaka och är verkligen vilda och håller till skillnad från häst också till i det vilda. Vildsvinen gör Sverige vilt och farligt.
Jag tycker det ska kosta om man ger sig ut utanför stadens trygga civilisation. Kliver man in i skogen ska man ha hela tiden ha i bakhuvudet att här hör jag egentligen inte hemma, här kan jag närsomhelst bli nedtrampad av en urgris.
Naturen är farlig men den faran gör också att man känner sig mer levande. När jag vinkar av min dotter då hon ska ut med lufsarna till bokskogen så vet jag inte helt säkert om hon kommer komma tillbaka. Samma känsla mina förfäder hade när vi trodde på tomtar och troll. Tänk om skogsrået tar henne tänkte han på medeltiden och tänk om lurvgrisen krossar henne tänker jag nu.
Och vi ryser båda vid tanken, ryser av välbehag.