Vi måste prata om var gränsen går
Bara ett par timmar efter söndagens mäktiga marsch i Paris sattes den omhuldade yttrandefriheten på ett första svettigt prov.
Den franske komikern Dieudonné utnämnde manifestationen till ”ett historiskt tillfälle i nivå med Big Bang” och avslutade Facebook-statusen med orden: ”I kväll känner jag mig som Charlie Coulibaly”.
Charlie som i Charlie Hebdo.
Coulibaly som i Amedy Coulibaly, terroristen som dödade en polis och fyra civila i en judisk mataffär i östra Paris.
Och Voltaire vände sig oroligt i sin grav i Pantheon ett par kilometer därifrån.
Fransmännen är vana vid Dieudonnés ständiga provokationer. Han gjorde sig känd när han under 1990-talet, i duo med den judiske komikern Elie Semoun, drev hejdlöst med världsreligionerna. Dieudonné betecknar sin bakgrund som ”intellektuell förortsvänster” men hans shower har på senare år haft allt mer antisemitiska budskap.
Förra året förbjöds de på flera platser i landet.
Den franske komikern har dömts vid flera tillfällen och varje gång har han åberopat det fria ordet.
Dieudonnés uttalanden om förintelsen har ofta varit ännu grövre än söndagens statusuppdatering, men omständigheterna gjorde att hans egna vände sig emot honom den här gången. Han försvarar Facebook-posten med att ”synen på mig är densamma som synen på Coulibaly, trots att jag snarare är Charlie”.
Men skadan var redan skedd och inrikesminister Bernard Cazeneuve rubricerade tilltaget som ”försvar av terrorism”. I morse togs Dieudonné av polis.
Charlie Hebdo hade trots fallande upplaga överlevt så här länge för att den kittlar det franska vänsteretablissemanget lite skönt under fötterna.
En pedofilkarikatyr av påven här, en bild med gravida sexslavar från Boko Haram som vädjar ”rör inte våra barnbidrag!” där. Det är bara den träiga borgerligheten som sätter i halsen av sånt!
Men i alla kulturer finns saker man inte får säga. Det kan avgränsas som ”hets mot folkgrupp” eller ”skändande av offentligt ämbete” eller, som just nu i Frankrike, ”försvar av terrorism”.
Någonstans ligger våra värderingar kvar i bröstkorgen och färgar av sig ändå.
Hade svenska tidningar bytt ut loggan och publicerat förstasidor i yttrandefrihetens namn om attacken skett på en tidning med nationalistisk agenda?
Hade Aftonbladet varit Charlie om Charlie var fascist?
Det finns inga eviga och politiskt neutrala värden över tid, det inser förhoppningsvis till och med de mest högljudda libertarianer när de sansat sig lite.
Förra veckan fick vi en viktig debatt om att allt måste få sägas i en demokrati.
I dag kan vi väl prata om var gränsen för detta allt ska gå.