Jag har alldeles vanlig sårbar hud
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Min första tanke involverar både eldkastare och två tunnor napalm.
Kristofer har just ringt och läst upp delar av ett illa formulerat personangrepp. Det är skrivet med anledning av min roman, publicerat i en mindre nogräknad gratistidning.
Innan vi lägger på säger Kristofer:
– Läs det nån dag när du har hård hud.
Jag går och lägger mig, men kan inte sova. Den omedelbara ilskan, eldkastaren och napalmen försvinner visserligen efter någon timme. Men i stället återkommer jag till Kristofers ord.
Hård hud.
Min är alldeles vanlig, konstaterar jag. Tunn och mjuk, sårbar.
Det dröjer däremot en rätt lång stund innan jag inser fördelarna med det. Cynism och likgiltighet kostar ingenting. Av samma anledning är det heller ingenting värt.
Hårdhudade människor är ointressanta.
Och samtidigt är det som att varenda jävla sågning jag själv har skrivit passerar revy där i sovrumsmörkret. Tre snabba genomlyssningar av en skiva, tolvhundra raljanta teckens sågning. Nu kommer de till mig. En armé av sårade konstnärer och osentimentalt rispade egon. Nu får jag dem i ansiktet. Synderna kommer åter.
Men det kan vara värre. Förra hösten förlorade jag min mormor i en olycka. Det dröjde några dagar innan tidningar ringde. Och trots att min familj behandlades med stor respekt hamnade jag ständigt i försvarsställning. Jag har själv ringt exakt samma samtal ett antal gånger i mitt yrkesliv. Men, där och då, mitt i chocken, kändes samtalen annorlunda. Journalister frågade om jag möjligtvis hade något att säga.
Det hade jag inte.
Inte mer än möjligtvis:
– Dra åt helvete.
Och då har jag själv ändå betett mig avsevärt mycket mer klandervärt mot folk i sorg. Vaggat in både dem och mig själv i en falsk trygghet med tomma klyschor.
Aldrig tidigare har jag avskytt min egen yrkesroll mer än under de där dagarna i oktober.
På samma sätt som jag denna natt avskyr kritikern i mig.
Jag funderar länge över hur mina erfarenheter från andra sidan trycksvärtan påverkar mig. Gör det mig till en fegare och sämre journalist?
Ja och nej.
Och först där närmar jag mig svaret. I tomrummet mellan rätt och fel.
Tätt intill den mjuka huden.