Familjerna längs Tårarnas väg hörs hela vägen till FN
Han skriver brev till sin döda dotter på Facebook. Han säger att många tycker att det är konstigt. Ber honom att sluta.
– Men hon svarar mig, säger han.
– Jag känner hennes närvaro när jag skriver.
Jag tänker på honom när jag tittar ut genom fönstret, ned på vägen en sista gång.
Planet är på väg bort, på väg hem. I en vecka har jag och fotograf-Natanael mött familjer längs den motorväg i Kanada som går under namnet ”Highway of Tears”. Det är en mörk historia. Men den skulle ha kunnat vara svart, och det är den inte. För mannen som uppdaterar på Facebook är precis som de andra vi mött. Å ena sidan så fylld av sorg. Å andra sidan så fylld av en beslutsamhet som ingen som inte varit med om det kan förstå:
Hans dotter ska inte bli bara en siffra i statistiken, hon ska inte glömmas bort. Jag vet inte hur man överlever att förlora ett barn.
Jag vet inte hur man överlever att förlora ett barn och aldrig få begrava det.
Jag vet inte hur man överlever att förlora ett barn, aldrig få begrava det och dessutom bli nonchalant bemött av polisen. Men de vet.
– Vi är medlemmar i en unik klubb som inte borde finnas, säger han.
Varje dag har vi mött tårar längs Tårarnas väg. Men vi har också mött familjer som inte ger upp. Som pratar om, som skriver till, som letar efter.
Säg till en människa tillräckligt länge att den inte förtjänar att bli lyssnad på, och till slut kommer majoriteten av oss att tystna.
Men vissa inte bara fortsätter att prata, utan höjer dessutom rösterna. Så att de hörs hela vägen till Sverige, där hundratusentals läser om dem i den här tidningen. Så att de hörs hela vägen till FN:s generalförsamling, där Kanada i förra veckan fick svidande kritik för sin brist på mänskliga rättigheter. Så att de hörs hela vägen till den ridande polisens högkvarter i Ottawa, där man för fyra dagar sedan presenterade sin största undersökning någonsin om mördade och saknade kvinnor.
Familjer som har förlorat det viktigaste vinner nu i alla fall något.
Jag frågar Facebookpappan vad han vill att de svenska läsarna ska minnas när det gäller hans dotter. Han tittar häpet på mig.
– Henne, så klart.
Som att det är den mest självklara saken i världen.