Reinfeldts tid är inte som Bildts
Politik i veckan med Lena Mellin
Bildt hade Ny demokrati.
Reinfeldt har Sverigedemokraterna.
Lika som bär? Nästan.
På måndag smygöppnar riksdagen med upprop för ledamöterna och val av talman. Den demokratiska beslutsprocessen rullar i gång efter valuppehållet.
Det parlamentariska läge som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska hantera är inte avundsvärd. Hans regering är en koalition utan stöd av en majoritet i riksdagen. Vågmästare är främlingsfientliga Sverigedemokraterna med rötter i nynazismen.
Det betyder att regeringen först ska bli överens internt. Därefter kan de tvingas till ytterligare en förhandling, att enas med minst ännu ett parti. Annars faller förslaget.
Det är nästan exakt samma situation som väntade Carl Bildt när han bildade regering efter valet 1991. Han ledde, precis som Reinfeldt, en fyrpartikoalition i minoritet.
Men då hette vågmästarna Ny demokrati, populister ledda av schlagerkungen Bert Karlsson och företagaren Ian Wachtmeister, även kallade greven och betjänten.
Men det finns skillnader. Och därför är inte Bildt och Reinfeldt lika som bär som statsministrar. De är snarare som apelsin och citron, lika men olika.
De avgörande skillnaderna är två. Den första och mest uppenbara är att beslutsprocessen kring statsbudgeten stramats åt. På Bildts tid kunde oppositionen trumfa igenom utgifter som regeringen inte alls ville ha.
Det är teoretiskt möjligt även i dag. Men i praktiken är risken närmast obefintlig. För att vinna över regeringen måste oppositionen vara enig – även i detaljer. Åkesson och Ohly på samma linje? Det lär inte inträffa särskilt ofta.
Den andra stora skillnaden är att Reinfeldt lovat att inte ens med tång ta i Sverigedemokraterna. De kan givetvis rösta ja till regeringsförslag. Men förhandlingar med regeringen blir det inte.
Så var det inte under Bildts tid. Bert Karlsson avslöjade under valnatten att både statsministern och försvarsministern hade kontaktat Ny demokrati för att göra upp.
Bildts regering gick till historien som den som hanterade en ekonomi i fritt fall. Arbetslösheten var rekordhög, staten lånade till var fjärde utgiftskrona.
Det berodde på en olycklig kombination av en djup ekonomisk kris, ett illa skött finansdepartement – och minoritetsställningen i riksdagen.
De förstnämnda slipper Reinfeldt. Åtminstone tills vidare.