Politikernas kuckelimuckmedicin lovar falsk trygghet
Nyhetsflasharna vibrerar i telefonerna och rubrikerna blir allt spretigare och mer svårtydda. Ju djupare in i den virala nyhetstornadon vi dras desto oroligare blir vi. Telefonen åker upp och ner ur fickan, vi blir sämre på att fokusera. Digitaliseringen har connectat oss och vi behöver knappt gå hemifrån. Tillsammans blir vi ensammare och ensammare. I takt med att vi stannar inne allt mer verkar vi dock bli övertygade att det pågår grov kriminalitet i varje gathörn och att det nu för tiden är förenligt med livsfara att ta en liten promenix.
Det har sagts att vi måste ta folkets oro på allvar. Det är förvisso sant, men det är sannare (ett ord i dagens debatt) att vi måste bli bättre på att inte sprida oro i onödan. Nej, så kan man ju inte säga, det är också sant att vi måste bli bättre på att inte sprida oro i onödan.
Det är sant att det finns en utbredd oro, men det är också sant att oron påverkas av den mediala och politiska berättelsen.
Vi bör bli bättre på att tänka på vem eller vilka som gynnas av ett politiskt klimat där oro är grundfärgen mot vilken fakta grumlas och förlorar konturer, mot vilken sanningar relativiseras och rankas. Undersökningen ”Svenskar om Sverige” visar att såväl Alliansens som Regeringens sympatisörer har en något negativ bild av utvecklingen i Sverige, i många fall är den överdriven.
SD:s väljare däremot har en extremt negativ bild som inte alls stämmer överens med fakta. Av de tillfrågade tror exempelvis 15 procent att arbetslösheten har ökat sedan valet 2014, av SD:s väljare 38 procent.* (Arbetslösheten har minskat från 8,1 procent till 6,5 procent)
Här har såväl journalister och institutioner som privatpersoner ett ansvar. När politiker ”tar folkets oro på allvar” för att lugna väljare och vinna röster riskerar vi nämligen, som exempel, att tvingas bevittna en nationell tävling som går ut på att ta i med hårdast tag, mot allt och alla, hela tiden. Och det mitt i en valrörelse som känns viktigare än på länge. Där står vi idag.
Valrörelsen känns inte viktig på grund av en antågande totalkollaps, men för att berättelsen som målar upp kollapsen riskerar att gå vinnande. Detta kan på sikt leda till att politiker genomför drastiska reformer med dystra effekter för samhällets mest utsatta. Politiker säger att polisen varit för snälla och öppnar i nästa andetag dörrarna för att sätta in militär i särskilt utsatta områden. Detta i ett samhälle där inkomstskillnaderna ökar fortare än någonsin. Samtidigt visar fakta att människorna i vad polisen kategoriserar som särskilt utsatta områden har högre förtroende för polisen än tidigare, något som dock riskerar att förändras om vi inte stannar upp och verkligen tänker kring denna statistik.
Det upparbetade förtroendet för polisen, som har vunnits genom ett långvarigt arbete och dialog, riskerar att kastas över bord till följd av den politiska hårdare-tag-tävlingen (som verkar ha ersatt den klassiska grenen politisk paj-kastning i årets olympiad).
Förutsättningen för högre närvaro och mer dialog är det redan ökande förtroendet. Och detta måste vara lösningen på den relativt höga otryggheten i vissa områden. Vi måste ta tillvara på det och får inte dubbelbestraffa dem som drabbas hårdast av gängkriminaliteten och de ökande klyftorna – för att vi känner oss oroligare än vanligt och tilltalas av idén om hårdare straff.
Andelen förvärvsarbetande i de särskilt utsatta områdena är den högsta som har uppmätts och andelen invånare med försörjningsstöd sjunker i de flesta av områdena. Samtidigt är andelen som utsatts för våldsbrott mot enskild person lägre än tidigare. Allt enligt DN:s ”Fakta i frågan”-granskning som även visat att samtliga samhällsaktörer och blåljuspersonal i regel kan fullgöra sina uppdrag i de områden som slarvigt och gärna kallas för ”no-go-zoner”. Av 419 våldsbrott mot blåljuspersonal har 6,4% inträffat i dessa områden (mellan 1 jan 2017 och 31 maj 2018).
Dessa fakta säger alltså inte att det saknas problem (419 våldsbrott mot blåljuspersonal), men de nyanserar bilden som nyhetsflasharna och klick-rubrikerna ger och därför är de oerhört viktiga just nu. Det ena är alltså inte sannare än det andra. När politikerna blir allt mer benägna att anpassa sina uttalanden och förslag till nyhetstornadon ställs tyvärr högre krav på väljarna. Det blir upp till oss att visa att vi vill ha politiker som inte spär på oron, utan sakligt lyssnar till den, tar till sig andra perspektiv och därefter, samtidigt som de håller två saker i huvudet, pekar på åtgärder som på allvar ska minska klyftorna och den relativt höga otryggheten hos dem som har minst.
Det är upp till oss att välja politiker som vet att hårdare tag inte grundar sig på fakta, utan den oro som uppstår i en tid av internet och isolering. Som lyssnar när experterna säger att dessa åtgärder inte har någon reell effekt. Att det är en kuckelimuckmedicin som knappt ens har någon placeboeffekt. Men som däremot kommer att undergräva förtroendet för politiken varje gång den visar sig verkningslös, hur härlig den än låter och känns för den orolige. Att det är ett grepp att ta till när man saknar politiska lösningar men vill vinna röster.
Till dig som känner oro för att du inte vet vad du ska rösta på vill jag säga: det är okej att vara orolig –men tänk inte bara på det. Tänk mycket längre fram! På ett mer jämlikt samhälle där fler är delaktiga och känner sig inkluderade.
Och välj därefter.
Statistik från:
- Inizios undersökning ”Svenskarna om Sverige” på uppdrag av Aftonbladet:
http://inizio.se/samhalle/svenskarna-om-sverige/ - Dagens Nyheters ”Fakta i frågan: har läget i utsatta bostadsområden blivit sämre?”
https://www.dn.se/nyheter/sverige/fakta-i-fragan-har-laget-i-utsatta-bostadsomraden-
blivit-samre/ - Dagens Nyheters ”Fakta i frågan: finns det några no-go-zoner i Sverige?”
https://www.dn.se/nyheter/sverige/fakta-i-fragan-finns-det-nagra-no-go-zoner-i-sverige/