Man kan liksom inte bara avliva alla oss över 70 år

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det ligger en slags elak dekadens i att posten stängde alla sina kontor. Därmed försvann en omtyckt samlingspunkt för många människor, inte minst oss äldre. Det sociala i att träffas på posten, jag menar, här fanns ju folk att prata med. Folk att titta på. Och det var hemtrevligt.

Med långa sköna soffor som svängde så att man kunde sitta mot varandra. En oas för den stressade, men också för den som aldrig hade något att göra på dagarna. Man sågs där. Jag tycker att de gedigna postkontorens bortgång ledde till en nedvärdering av vanligt mänskligt samliv.

Nu för tiden hör jag aldrig uttrycket "Du, vi ses på posten", för det är ingen som vill stanna upp där och prata längre. Inte i dom där färglösa, barackliknande små inrättningarna som kallas Svensk Kassaservice, som ger ett högst temporärt intryck.

Jag undrar när de kommer att försvinna. Vad händer då? Ska allting ske via internet? Måste alla skaffa en dator? Man kan liksom inte bara avliva alla oss över 70 år som inte tänker skaffa dator. Under tiden funderar jag över varför jag inte får riktiga kuvert att lägga mina pengar i när jag tar ut.

Den station av Svensk Kassaservice som herren tilldelat mig har inga kuvert. Det har bara tillhandahållits små, tunna, vita godispåsar. Sådana man har geléhallon i. När det gäller brev och paket hämtar jag ut dessa på Rosas Godis.

Men jag har hört att det kan vara olika. Det kan vara en Ica-affär eller en videobutik eller en bensinmack, ja var som helst. Bara inte på ett vanligt postkontor, Gud förbjude. Även om det hade varit enklast så att säga. Nu blir det oftast fel när paketen delas ut, eftersom butiksbiträdet är vansinnigt stressat.

En gång råkade en äldre man, som stod före mig i kön, få ut ett paket adresserat till mig. Det stod tydligt "Kerstin Thorvall" som mottagare, men ingen bakom disken såg detta. Som tur var hann jag själv på något konstigt sätt upptäcka misstaget, innan mannen lämnade butiken. Det var väl menat så, antar jag. Annars hade ju karln släpat med sig hem 16 nytryckta exemplar av "När man skjuter arbetare" samt uppföljare. Tysk översättning dessutom. Hur som helst uppstår det problem när posten lämpar över alla sina brev och paket på butiker som liksom egentligen inte har plats för dom. Det blir rörigt. För mycket helt enkelt.

En väninna till mig hämtar ut sina paket från en charkdisk. Hon tycker inte heller att det fungerar bra och jag kan bara tänka mig alla fantastiska förväxlingar som sker där. Jag är inte den första kärring som klagar på posten, jag vet det. Men jag har ett annorlunda skäl också. En gång blev jag nämligen förälskad. I ett gammalt postkontor i franska Menton. Med sammetsklädda soffor och vackra golv, snidade stolar. Jag glömmer det aldrig.

Senare byttes allt detta charmfulla och gudabenådade ut mot grå cement och den nya arbetsmiljön påverkade personalen. Alla blev ...ska vi säga ...väldigt franska. Samt nervösa. Men tro nu inte att jag kräver samettsbeklädda pennor och blanketter till Svensk Kassaservice, bara för att jag kärat ner mig i en gammal dröm från Menton. Nej då, inte alls. Jag vill bara ha en post som ser ut som en post, fungerar som en post, och har lokaler som en post ska ha.

Posten ska liksom inbjuda till eget pysslande när man besöker den. Pelle får för sig att skicka det där vykortet som aldrig blev av, och Anna står för länge och väljer vilket kuvert hon ska lägga det där kärleksbrevet i. Till slut bestämmer hon sig och försluter det försiktigt med omsorg. Så att ingen kan se in.

För att sedan direkt riva upp det och läsa igen. Kontrollera att allt liksom kom med. Sånt ska det finnas tid och utrymme för på posten. Fast nu kanske ingen skriver kärleksbrev längre, vad vet jag. Men posten skulle kunna inspirera bättre. Inte bara ett svenskt kösystem upp och ner och sen ut igen. Som det är nu.

Jag undrar vad det kostade att bygga om och byta ut, designa igen och så vidare. Man borde ju ha kunnat använda något av det gamla. Man kunde behållit de gamla, knallgula postlådorna som syntes så bra överallt. Vad var det för fel på dom? Detta kan jag dock leva med. Men att de gamla kontoren försvann blir svårare att tolerera. Fast det var flera år sen postens förvandling kommer jag aldrig att kunna vänja mig. Men risken att jag springer på ytterligare ett gammalt vackert postkontor i Menton är ju inte direkt överhängande. Alltså måste jag försöka finna mig. Men det där att ha lust att gå till posten och vara lite social, samtidigt som man uträttar ett ärende. Varför tog man bort det? Vem tycker att det var så illa?

Kerstin Thorvall