Folkhemmets juveler går på bara fälgarna
Det är sorg på Kortedala torg.
Platsen som en gång var juvelen i kronan för det svenska folkhemmet är nu skådeplats för en av de mest upprörande händelserna i Göteborg i våra dagar; där sex högstadiepojkar misshandlade en 61-årig man in i dödens gränsland.
Det är drygt två veckor sedan. Mannen ligger fortfarande i koma när detta skrivs. Han misshandlades med knytnävar och sparkar, så svårt att läkarna talar om obotliga hjärnskador. Om han överlever kommer han sannolikt aldrig att kunna resa sig igen.
Kortedala. När jag växte upp var det bilden av framtiden och den ideala staden. Arkitekter och stadsplanerare från hela världen kom på studiebesök till den nya förorten där 6 000 bostäder skapats i olika hustyper. Variationen, integrationen i naturen och det moderna uttrycket i arkitekturen – Kortedala var sensationellt och jag älskade att följa med morsan i den lilla Folkvagnen för en inköpsrunda på torget.
Vi gick på EPA. Ibland fick jag en skiva, en annan gång ett par nya skor. Vi bodde på landet. Kortedala var en annan värld och jag älskade den.
I dag bor mamma här och vi står på torget som är min tidsspegel för tillståndet i nationen. Framtiden känns passerad. Flera av affärslokalerna står övergivna. Min barndoms sportaffär är ersatt av en begravningsbyrå.
Vi går fram till fontänen, där 61-åringen låg livlös när en av killarna återvände för en sista vanvettig spark rakt i ansiktet. Blomvasen har vält och den kalla vinden vispar runt med rosorna bland de utbrunna ljusen och marschallerna. En handskriven lapp anklagar med stora bokstäver: ALLA NI SOM SÅG PÅ – VAD GJORDE NI?
Jag ser mig omkring. Vem skulle ha agerat? Gumman med rullatorn? Den somaliska killen i åttaårsåldern som står invid fontänen och tittar frågande? Mannen i rullstolen utanför banken? Min 80- åriga mamma?
Någon, såklart. Men det skedde inte och bristen på civilkurage är en av många skärvor i tidsspegeln som sprack.
Det handlar lika mycket om ekonomi, eller rättare sagt bristen på ekonomi. I en av de forna butikslokalerna ryms något som skyltas som Projekt hundra. Jag kikar in genom ett fönster. Lite möbler huller om buller. Inga tecken på verksamhet, trots EU-stöd och vackra ord om ”den västsvenska regionala socialfondplanen”. Jag kan ha fel, men det såg inte ut som framtiden.
Kortedala är bara en av hundratals förorter som går på fälgen medan innerstan frodas.
Detta är ohållbart och oanständigt.
Ettan
Anton Hysén är 21 år gammal och blir sextrakasserad på bästa sändningstid. Tony Irving, 45, kan knappt kontrollera sitt kåtslag efter Antons dans i ”Let’s dance”. Av programledaren får han veta att han ”osar sex”. Anton reduceras till en extraordinär rumpa. En ung kvinna hade aldrig kommenterats på samma sätt. Men Anton är bög. Och därmed är det okej?
Tvåan
Inbillar mig att ”Biggest loser” avfärdas som white trash-tv och freak-show, men det var länge sedan jag blev så gripen av mänskliga öden. När fetma är vår stora folksjukdom borde deltagarna i bantarprogrammet göras till officiella ambassadörer för Folkhälsoinstitutet – samtidigt som lösgodispåsarna förses med samma slags varningstext som cigarettpaketn.