Därför står världen inför ett tronskifte

I skuggan av den pågående krisen mellan Ryssland och Nato fick nyheten häromdagen väldigt lite uppmärksamhet.

39 kinesiska stridsflyg kränkte Taiwans militära luftrum.
Även Kina vill testa USA:s stridsvilja.

Vare sig Kina och Ryssland gör det i samförstånd eller inte så samverkar de för att begrava den USA-styrda världsordningen.

Världen står inför ett sannolikt tronskifte.

När Kina i oktober skickade rekordmånga plan in över Taiwan fick det stor uppmärksamhet. Då hade Putin ännu inte lagt fram sin kravlista till Nato.

USA hade fortfarande fullt fokus på den växande utmaning som Kinas ambition att bli en supermakt fullvärdig med USA innebär.

Nu har man två stora utmanare samtidigt. Orkar USA med det?

Mycket tyder på att det amerikanska folket tröttnat på att vara en garant för världens säkerhet. Åtminstone sedan Barack Obama har Amerika successivt flyttat tillbaka sina positioner och ägnat sig mer åt sina egna växande problem än omvärldens. När han tillträdde deklarerade president Biden att ”USA är tillbaka”, men verkligheten säger delvis något annat.

USA är inte längre beroende av Mellanösterns olja. Kuwaitkriget 1991 och Irakkriget 2003 utkämpades båda delvis för att säkra USA:s och västvärldens oljetillgångar. I dag skulle ett sådant krig aldrig bli av eftersom USA producerar det mesta av sin olja självt.

När Barack Obama vägrade att intervenera i Syrien var det ett uttryck för att amerikanska presidenter inte längre tycker att det är värt uppoffringarna att engagera sig i det röriga och problemtyngda Mellanöstern.

Afghanistan vattendelare

Vladimir Putin såg sin chans och har med relativt begränsade resurser militärt försvarat Rysslands intressen i Syrien.

Men den signal som verkligen övertygade Kina och Ryssland om att de nu har en unik chans att utmana den amerikanska världsordningen var USA:s kaosartade och förnedrande tillbakadragande från Afghanistan. Detta i kombination med den extremt polariserade amerikanska inrikespolitiken som i praktiken gör en enad utrikespolitisk linje omöjlig.

Här har Ryssland hjälpt till att så split genom sina försök att påverka de amerikanska presidentvalen både 2016 och 2020.

Förändringarna vi nu ser är ingen liten sak.

Ända sedan andra världskriget har USA basat över en stabil världsordning som byggt på internationella institutioner, regler och avtal.

När Sovjetunionen kollapsade 1991 försvann USA:s enda utmanare om världsherraväldet. Den liberala världsordningen hade vunnit en slutgiltig seger, trodde många fler än Francis Fukuyama som deklarerade ”historiens slut”.

Fattiga kusinen från landet

En grundläggande regel för Pax Americana är att man inte ändrar gränserna genom krig.

När Ryssland annekterade Krim 2014 utmanade man den rådande världsordningen. Putin gör det nu igen genom sitt invasionshot mot Ukraina och anspråk på att det är Ryssland som ska bestämma vilka samarbeten Ukraina och andra före detta Sovjetrepubliker får ha.

USA försöker förhindra det men är inte som tidigare berett att sätta sin vapenmakt bakom orden.

Putin gör ingen hemlighet av att han vill återskapa Sovjetunionen i ny skepnad. Utan kommunistisk ideologi men lika mäktigt och fruktat. Nationalismen är Putins främsta vapen för att hålla sig kvar vid makten.

När Sovjetunionen kollapsade var Kina fortfarande den fattiga kusinen från landet. Jag minns fortfarande mitt första besök i landet i början på 80-talet. Landsbygden var outvecklad. På Pekings gator rullade enstaka bilar bland en flod av cyklar.

De senaste 30–40 årens utveckling har varit ofattbart snabb.

Kina är i dag en stormakt på nästan alla områden. President Xi Jinping har satt målet att Kina ska vara USA:s jämlike på alla områden senast 2035. Dit är det bara lite drygt tio år.

Kina allt aggressivare

Kinas självförtroende växer stadigt och man har på allvar börjat utmana den rådande världsordningen. Det sker med fredliga medel genom Belt and Road-projektet, den nya Sidenvägen som ska binda ihop Kina med resten av Asien och Europa för att säkra landets tillgång till viktiga råvaror.

Men det sker också genom en allt aggressivare politik i närområdet.

Xi Jinping har upprepade gånger deklarerat att Taiwan ska införlivas med det kinesiska fastlandet. Om det så ska ske med våld.

De alltmer omfattande överflygningarna och flottövningarna nära Taiwan är Kinas sätt att säga att frågan inte är om, utan när.

Än så länge vågar man inte ta steget fullt ut. Fortfarande tror Kina att USA skulle försvara Taiwan. Men hur ser det ut om 5–10 år?

Kina har redan den största flottan i världen, räknat i antalet krigsfartyg.

Kina gör anspråk på så gott som hela Sydkinesiska sjön trots att ett stort antal grannländer gränsar till samma hav.

Struntar i domslut

Internationella domstolen i Haag slog 2016 fast att Kinas anspråk inte är lagliga. I strid mot den regelbaserade internationella ordningen struntar Kina fullkomligt i detta beslut och bygger i stället konstgjorda öar och militärbaser i havet för att befästa sin makt.

Kina har ett avtal med Storbritannien om den forna brittiska kronkolonins återbördande till Kina. Där utfäster sig Peking att låta Hongkong bevara sina demokratiska fri- och rättigheter i 50 år, åtminstone till år 2047. Under förra året avskaffades i praktiken dessa friheter i Hongkong genom en ny säkerhetslag.

När USA:s och Kinas ledande diplomater möttes för första gången efter att Biden blivit vald satte Kina tonen direkt.

– USA har inte kvalifikationerna för att tala till Kina från en styrkeposition, dundrade toppdiplomaten Yang Jiechi.

En av Kinas mest kända professorer, verksam vid landets mest prestigefyllda universitet, Tsinghua i Peking, hävdar att Kina anser att dess nya stormaktsstatus berättigar dem till en ledande roll i världen.

”En som inte går att förena med fortsatt amerikansk dominans. Den USA-ledda enpoliga världen är på väg att blekna bort, påskyndad av Kinas resning och USA:s relativa tillbakagång. Kina kommer att göra sin röst hörd med större bestämdhet och kraftfullt motsätta sig försök att behärska det”, skriver han i tidskriften Foreign Affairs.

Hög svansföring

Xi Jinping har säkert inget att invända mot den analysen.

De ryska och kinesiska ledarnas allt högre svansföring är del i en större trend där auktoritära ledare och diktatorer uppträder alltmer offensivt och öppet hånar demokrati som samhällssystem och i stället lyfter fram den egna modellen som överlägsen.

Xi Jinping behöver inte ta hänsyn till några val. I praktiken inte Putin heller längre.

Förtrycket av oliktänkande i Kina har aldrig tidigare varit så hårt. Kommunistpartiet är allsmäktigt.

Vladimir Putin har satt den enda kvarvarande oppositionsledaren värd namnet i fängelse efter att ett försök att döda honom med nervgift misslyckades. Häromdagen terroriststämplades Aleksej Navalnyj så han lär inte komma ut på ett tag.

Xi Jinping och Putin har båda en lång horisont för att stärka sina länders makt och inflytande medan en ny amerikansk president väljs vart fjärde år. Den nuvarande är så gammal att det råder tvivel om han ens ställer upp till omval om två år.

Tuppkammen växer på flera uppstickare

Numera är det få saker man kan vara riktigt säker på när de gäller USA:s långsiktiga politik. Vad händer om Trump eller någon kronprins/-prinsessa han utser vinner valet 2024? Blir Nato åter nedläggningshotat? Överlever den amerikanska demokratin?

Kina och Ryssland förenas i sin ovilja att fortsätta acceptera en USA-styrd värld. Relationerna mellan Moskva och Peking blir allt bättre och allt tätare. Det kanske inte finns något medvetet samarbete för att välta omkull den nuvarande världsordningen men i praktiken hjälper de två stormakterna varandra. Det blir allt svårare för USA att försöka isolera någon av regimerna.

När USA drar sig tillbaka växer också tuppkammen på många regionala stormakter. Länder som Iran och Saudiarabien försöker båda flytta fram sina positioner.

Indien under högernationalisten Narendra Modi försöker göra samma resa som Kina har gjort. Hur långt har Indien kommit 2050? Där kan vi ha en ny supermakt.

Förändringarna innebär en rörigare värld där osäkerhet riskerar att råda om vilka regler som gäller. Ryssland och Kina vill tillbaka till kalla krigets uppdelning av världen i tydliga intressesfärer.

USA är fortfarande världens mäktigaste land, både ekonomiskt och militärt. Men det räcker inte. Det måste finnas ett driv och en motivation, en känsla av syfte. Det har både Putin och Xi Jinping.

I bästa fall kan vi hoppas på att USA bara likt ett fotbollslag drabbats av en tillfällig formsvacka. Alternativet är att vi får vänja oss vid en värld där våra värderingar om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter sätts under allt starkare tryck.

Ukrainakrisen är inte den sista där den USA-styrda världsordningen utmanas.