S och M i samma regering – glöm det
Därför är det omöjligt just nu
Vissa drömmer om det, en stor koalition mellan S och M efter valet.
Glöm det.
Än är inte krisen så omfattande att det är aktuellt.
I SVT:s traditionella partiledarutfrågning fick M-ledaren Ulf Kristersson frågor om eventuella samarbeten med ärkerivalen Socialdemokraterna.
Han var inte direkt positiv - utom på lokal nivå. Där menade Kristersson att man i högre grad hanterar olika praktiska problem utan ideologiska spänningar.
Inte heller Magdalena Andersson (S) har uttalat sig gillande om en slags krisregering med de båda största partierna.
Under processen som ledde fram till ansökan om svenskt medlemskap i Nato var hon visserligen mycket noga med att Moderaterna hela tiden skulle vara med på båten. Men det är verkligen inte samma sak. Teoretiskt kan ju Moderaterna leda landet efter valet om knappt tre veckor. Av omsorg för Sverige måste därför S och M vara på sanna linje i just den här frågan.
Andersson har också uttalat sig för ett samarbete med alla partier utom SD. Men min tolkning är att hon då talar om bredare konstellationer, inte enbart Moderaterna.
Idén om en stor koalition mellan S och M drivs på en del ledarsidor och andra organisationer utanför de aktuella partierna. Men den har också ett relativt starkt stöd bland så kallat vanligt folk som alltid uttalar sig positivt till samlingsregeringar om de får frågan i en opinionsmätning.
Om den fått större stöd under den stundtals kaotiska mandatperiod som snart tar slut har jag däremot inte sett några bevis för.
Men för närvarande saknar idén helt aktualitet. Kommunalrådet Jimmy Jansson (S) i Eskilstuna tyckte visserligen i Sveriges radio att S och M borde gå ihop och leda landet tillsammans under åtta år. Under den perioden skulle partierna beta av en lista med 25 surdegar som kräver åtgärder för att göra Sverige till ett bättre land. Men han är än så länge ganska ensam.
Finansminister Mikael Damberg utesluter inte i en intervju med Aftonbladet budgetsamarbete med Moderaterna:
– Vi stänger inte dörren säger han.
- Krisen, eller snarare kriserna, är ännu inte av den omfattningen att det krävs extraordinära åtgärder av typ en S- och M-regering.
Under andra världskriget leddes Sverige av en samlingsregering med samtliga partier i riksdagen utom dåvarande Vänsterpartiet; De ansågs på grund av sina nära relationer till Sovjetunionen vara opålitliga. - Intresset från Socialdemokraterna och Moderaterna är för närvarande obefintligt.
Kristersson leder en högeropposition som med svenska mått mätt är väldigt mycket höger och vill bli statsminister med ett regeringsunderlag där det förutom hans eget parti även ingår KD, SD och L: Varför skulle han vilja administrera en politik som åtminstone delvis är socialdemokratisk? - Prestige är ofta närvarande i politiken. Störst går förs, att vara tvåa är minst lika beigt som inom idrotten. Att ordföranden i det största partiet skulle bli statsminister i en stor koalition mellan S och M faller sig naturligt.
Hur kul skulle Ulf Kristersson tycka att det vore att bli vicestatsminister, Magdalena Anderssons hjälpreda? Mycket lite är en inte alltför oäven gissning.
Det finns alltså nästan ingenting som talar för att S och M går samman för landets bästa i en svår tid. I alla fall är det inte aktuellt ännu på länge. Medborgarna får önska sig andra drömregeringar.
Det hindrar inte att vissa beslut inte går att genomföra utan att de båda regeringsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna är överens. Det gäller främst konstitutionella och utrikespolitiska frågor. Någon Nato-ansökan skickades exempelvis inte in förrän de båda partierna hade samma åsikt i frågan och gjorde slut på 200 års svensk alliansfrihet.
Men frågor av den digniteten är trots allt ganska ovanliga.
Gå med i Iniziopanelen hos Demoskop – och gör dig hörd!
Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.
