På Systembolaget står tiden stilla
Publicerad 2021-11-09
Häromdagen fyllde jag 29 år. Antalet ljus i tårtan gav mig ingen större åldersnoja. Egentligen tycker jag inte att det ska behöva poängteras, men många av mina vänner som närmar sig 30 är fullständigt övertygade om att det snart är deras tur att läggas in på långvården. Att festen är slut och att allt som återstår är en långsam väntan på att få skaka tass med Sankte Per.
Själv lider jag inte av att åren går. Men om jag någon gång skulle börja göra det vet jag att det finns en plats där tiden alltid står stilla. En plats där jag alltid är 19 år. Det spelar ingen roll hur många gånger jag återvänder, varje besök känns som det första. Jag pratar förstås om Systembolaget.
I samma stund som skjutdörrarna öppnar sig börjar tidsresan. Jag känner omedelbart att jag är på en plats där jag inte är välkommen. Jag är en inkräktare i vuxenvärlden. Och om jag inte spelar mina kort rätt kommer jag förvisas ur lustgården.
Därför försöker jag alltid se så nonchalant ut som möjligt när jag rör mig mot hyllan med min favoritöl, en amerikansk öl som är så ljus att man kan titta på tv genom vätskan. Det brukar oftast gå bra. Hittills har jag inte blivit övermannad och nedtvingad på marken av vakterna en enda gång, även om farhågan alltid finns. Nej, elddopet utspelar sig i kassan.
Alla som jobbar där har samma blick. Det är en blick som är så frågande att den får mig att titta ner på min underkropp för att säkerställa att jag inte är ett barn i lösmustasch som står på ett annat barns axlar inuti en trenchcoat. Ibland funderar jag på om deras ögon avlats fram i något slags statligt laboratorium. Men sedan slår det mig att tulltjänstemännen på John F Kennedy-flygplatsen i New York har likadana.
Att bli betraktad på det viset gör mig både fumlig och självmedveten. Det är så mycket som kan gå fel. Först när flaskorna ska radas upp på rullbandet. Sedan när jag ska ta två plastpåsar utan att få med mig en hel klase. Och slutligen när jag ska fiska fram mitt bankkort och min legitimation, som jag undantagslöst avkrävs på grund av mitt nervösa intryck. Sist gjorde jag det med sådan bristande pondus att kassörskan inte ens sa ”Har du legitimation?” Hon sa ”Hur gammal är du?”
– Det undrar jag också, svarade jag.