Nu har trappor blivit farligare än krigszoner
Nyss fyllde jag år. Åttio. Jag firades. Överlevde. Men det är förbannat motbjudande.
Åttio är inget man skakar av sig. Förr har stigande ålder varit så enkelt. Vi är ju så unga och friska nuförtiden och lever så länge. Det finns kanske en sanning i att fifty is the new forty och sixty, som Amelia Adamo sagt, is the new sexy.
Men åttio är samma pissiga åttio som det alltid har varit: på tröskeln till döden.
Visserligen är det sant som den franske chanteuren och charmören Maurice Chevalier sagt: ”Fylla åttio är inte det sämsta - speciellt inte om vi betänker alternativet.”Chevalier levde tills han fyllt 84.
Och vill man se ljust på åldrandet kan man citera vad Tom Lehrer, den amerikanske matematikern och protestsångaren, sa 1965, när han fyllde 37: ”It is a sobering thought that when Mozart was my age, he had been dead for two years.” Mozart blev 35.
Vore Mozart i min ålder skulle han varit död i 45 år.
Jag ska här bryta kolumnistens gyllene regel. Den lyder: Skriv personligt. Men inte privat.
Det blir privat, när du börjar tala om ditt eget åldrande. Du kan inte längre dunkas i ryggen som still going strong. En kompis från krigsåren i Bosnien försökte trösta: ”… måste vara räknefel.”Tack grabben. Men mig lurar du inte.
Tilltalsorden ”du evigt unge” klingar falska. Du vill helt enkelt inte veta hur piggelin du är.
Du vet att du är i nerförsbacken. Det är som att sitta på lekplatsens gungbräda. Du har åkt ner och du vet att brädan aldrig mer ska åka upp.
Jag minns vad Herman Lindqvist sa i ett tal: ”… men, Staffan, det var aldrig tänkt att vi skulle leva så här länge…” Han syftade på våra aningen vilda och riskfyllda liv. Och det var på min 70-årsdag.
Sen har det gått tio år till. Jag gör triviala noteringar om mig själv: Jag vet var de största dödsriskerna nu finns i mitt liv. Inte på reportage i Aleppo. Det är, säger jag mig, när jag går i trappor (håll dig i ledstången, gubbjävel) och när jag ska ta mig ur badkaret. Ingenting är farligare. Jag bor i Sydfrankrike och vi ska plocka oliver nästa vecka; jag fasar för stegen.
Jag undrar om mina årsbarn känner likadant. Födda 1935 är den franska filmcharmören Alain Delon, den förtjusande Bibi Andersson och Woody Allen. (Elvis är död).
Jag undrar därför nu - när firandet är över och tillnyktring skett och jag är tillbaka vid min dator och på dess lock finner den post-it-lapp som jag skrivit dagen innan:
ATT GÖRA
1. Skaffa hörapparat. (Kan rädda mitt äktenskap. Min hustru blir galen av att jag inte uppfattar hennes order.)
2. Macen till verkstad. Bottenplattan glappar. Fan ta den.
3. Nya glasögon. Be läkaren kolla gråstarr.
4. Fläckar på höger vad. Hudcancer?
5. Anmäla mig till ett gym. (Har jag råd med en PT, personal trainer?)
Tecknen på hög ålder hopar sig. Mina handleder har blivit smalare; min gamla Rolex slinker runt. Jag har fått darrningar i vänster arm. Mina händer blir stundtals odugliga av begynnande artros. Och när jag nyss speglade mig och kammade mitt blonda hår - jag har brukat säga, att jag är Sveriges svar på Dolly Parton - sa min hustru: ”Inbilla dig inte att det är blont, det är vitt, gubben min.” Jag faller ihop bit för bit. Och är det inte badkaret eller trappan som blir min baneman kan jag alltid lita på att bakom ett hörn lurar tre andra banemän redo att hugga mig i ryggen: en stroke, en hjärtinfarkt eller den vidriga cancern.
Stroke!? Kirk Douglas drabbades av stroke och förlorade talförmågan. Han överlevde och kom igen som skådis. Sonen Michael frågade då i anklagande ton: ”Pappa, när det var som värst, kramade jag om dig i sängen. Jag kände då att du hade en revolver under huvudkudden. Pappa, du tänkte väl inte …”
”Vad jag tänkte, min son, var: Ska jag vänta på att stumfilmen gör come back…”
Redan nu upprätthålls mitt liv med artificiella medel. Jag tänker på det, när jag läser Guillou säga, att ”jag är dubbelt så rik som GW” och Leif GW Persson dagen efter i en intervju kontrar: ”Jag tar 80 tabletter i veckan.”
Jag tänker: Släng dig i väggen, GW! Ty jag räknar - jo, jag tar åtta och en halv tablett till frukost och fyra till på kvällen. Det gör 87 och en halv i veckan.
Det var någon i veckan som frågade mig: ”Staffan, tänker du på döden ibland?”
”Om jag tänker på döden …? Ha, det är nästan det enda jag tänker på.”
Det är då jag söker stöd hos min favoritfilosof, Woody Allen. Han har sagt: ”I’m not afraid of death; I just don’t want to be there when it happens.”
Jag läser just nu …
… En rappt skriven, ganska aktuell bok i ett genomtröskat ämne, ”Klickokratin”, skriven av Ulrika Kärnborg. Hur ska journalistiken behålla sin kvalitet i klickjagandets tid? Hon har svaret i boktitelns underrubrik: ”Mediekrisens första offer är sanningen”. Debatt- och reportageboken vanpryds av slarvfel. Storbritanniens största morgontidning, The Sun, kallar hon kvällstidning. Värre är att Kärnborg, underförstått beundrande, skriver om ett offer på Daily Mirror: ”… gjorde man sig av med den krigsskeptiske chefredaktören”. Han, den kladdige Piers Morgan, sparkades därför att han i kallt blod publicerade förfalskade krigsbilder.
Finns det ett samband …
… Mellan följande fakta? 1) Kineserna lever i värre luftföroreningar än någonsin. 2) Kineserna äter osund västerländsk mat och är tjockare än förr. 3) Kineserna har en högre medellivslängd än nånsin i historien; i Shanghai lever den kinesiska mannen till 82, något längre än den svenske mannen.
Integration är överskattat
… Var temat för min förra kolumn. Min läsare, pr-mannen Per Utterbeck håller med: ”Södertälje är en roligare stad tack vare Assyriska, Syrianska och alla bröllopsbutiker. New York mer intressant tack vare Chinatown. Sverige mer spännande tack vare alla invandrare. I mitt kvarter i Stockholm har vi pizzerior (tre), en grekisk kolgrill, en indier som slår alla förväntningar, ett persiskt kafé och en thaimassage. Allt verkar fungera utmärkt - trots avsaknaden av tillrättalagd svenskhet. Kemtvätten, tobaksaffärerna och frisören har också kommit till vårt land och hittat sitt sätt att göra nytta. Integration är inte ett problem. Den löser sig - i fabrikerna i Södertälje och Göteborg, i vårdscentralen på Liljeholmstorget, i förskolan i Huddinge.”