Sanningen om våldet hittar man i fördomarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Iveckan kommer Katarina Wennstams nya bok ”En riktig våldtäktsman”. Den pulvriserar de flesta fördomar man kan ha om våldtäktsmän och ger en gastkramande bild av rättvisa och kvinnosynen i Sverige 2004.
Här finns pojken som kunde köra upp könsorganet i ansiktet på tjejerna i klassen under ett helt år utan att läraren ingrep. Handlandet ursäktades med hormonstormar och han var ju så trevlig. Testosteron anses uppenbarligen vara en oemotståndlig drift som slår ut alla logiska hjärnfunktioner hos män. Flickor och kvinnor som frestar dem med korta kjolar blir packade eller uppför sig ”slampigt”, får skylla sig själva om de blir våldtagna.
Som den kvinna som ansågs vara inställd på sex för att hon bar svarta trosor när hon träffade sitt ex för att göra upp om bodelningen. (Han frikändes.)
Männen i sin tur ska vara kåta och villiga hela tiden. Alltid redo. Men i bokens kapitel om gruppvåldtäkter berättas det om slaknande stakar, elaka tillmälen våldtäktsmännen sinsemellan. Fega grabbar som följer ledaren och sedan ursäktar sig med att tjejen var villig, som om de vore med i en porrfilm.
Varje år anmäls 2 000 våldtäkter, få leder till fällande dom. Offret, kvinnan, misstänkliggörs. Hon sa inte nej tillräckligt ofta eller så slogs hon inte, bar stringtrosor eller något annat ”bevis” på att hon egentligen ville.
Utlänningarna då? Bara en procent av män med invandrarbakgrund begår sexualbrott. Våldtäktsmannen är en ”hederlig” svensk.
Men ondska som står en närmast är svårast att upptäcka. ”En sådan fin kille skulle väl ändå aldrig kunna göra något sådant.” Kvinnorna skuldbeläggs och välutbildade, trevliga svenska män frikänns. En kriminell muslim kan däremot fällas, särskilt om han våldtagit en välutbildad gift kvinna som aldrig haft gruppsex.
I domstolarna verkar det inte handla om vad som har hänt utan vilka aktörerna är. Vad är detta för rättvisa?
Nej, man blir förbannad av att läsa Wennstams strålande bok, främst för att hon lugnt plockar isär de fördomar och normer som styr samhället ända in i rättssalarna.
Kvinnor är horor eller madonnor. Männen ska vara virila bockar som alltid är redo. Ser ni inte vilka förlorare vi är allesammans? Så varför stoppar alla män unisont huvudet i sanden så fort det handlar om våldtäkter och misshandel? Upp på barrikaderna för helvete! Sluta tiga och vända bort huvudet. Det här är ert problem också,
Något är ruttet i kungariket Sverige och jag tror det är vår självgodhet och myten om jämlikhet som stinker mest.