Var det Christer som sköt statsministern?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det verkar som om före detta Palmemördaren Christer Pettersson har rökt sin sista pipa hasch.

När detta skrivs är han inte kommunicerbar, och om han överlever krävs det förmodligen ett underverk för att han ska bli sitt gamla jag igen och inleda dagens övningar med en halva Rosita.

Senast ringde han och ville ha tips om hur man håller tal på en begravning. Det var en bekant som dött i somras, men Pettersson berättade inga detaljer.

Han är skyldig mig tretusen spänn. En femhundring här, en femhundring där. "Det är ju jul och allting ...", sa han. Eller påsk, eller så var det midsommar eller någon annan begivenhet som föranledde att även de mest förtappade medborgarna ansåg sig ha en självklar rätt att duka bordet med helrör.

Svepskäl, förstås.

Fram till för en vecka sedan så har Pettersson ägnat större delen av sitt liv åt missbruk. Även när han suttit inne. Det går alltid att få in amfetamin, och i värsta fall kan man ställa en juice på jäsning.

Missbruket förstörde de enstaka försök han har gjort att leva ett normalt liv. Det har drivit honom från bostad till bostad, från flickvänner och vänner. Han har sovit i källare och på balkonger, skrämt folk på tunnelbanetåg och pendeltåg, fått stryk i fyllekvartar och gått brandvakt i vinterkylan.

Han har stulit och rånat och misshandlat kvinnor och gjort massor med saker polisen inte har en aning om och som han hade kunnat sitta inne för i många år till.

Föremålen för hans lojalitet har varit få: missbruket, några få vänner på kåken och så Bombmannen, en morddömd psykopat som blev en fadersgestalt för honom.

Att Pettersson överlevt så länge är märkligt. Det är som om fanskapet hade nio liv. Och han har haft ett minne som en datamaskin; årtal, datum, namn, han kunde citera långa stycken ur mordutredningen utantill.

När han låg på Danderyds sjukhus, efter att ha vaknat i en soffa med ena nyckelbenet spretande ut från axeln, gick han ned i kulverten och rökte sitt hasch.

Han hade fått enkelrum, eftersom personalen inte vill skrämma livet ur de andra patienterna. Hans ben och buk var kraftigt svullna, vilket enligt läkarna berodde på missbruket. Det skulle han kolla upp senare på ett annat sjukhus, sa han.

Jag misstänker att han aldrig kom iväg på den undersökningen. Den hade ju tagit tid från missbruket.

I några år nu har han påstått att han inte rör tjacket längre. Han har nöjt sig med sprit och hasch.

Det finns logiska skäl till Petterssons rädsla för amfetaminet. Inte bara det att det drev honom till sådan kronisk onani att han tidvis fick bära en liten flaska olja i fickan som smörjmedel.

Han hade tagit centralstimulantia när han förföljde en man långt in i en port, tryckte upp honom mot väggen och dödade honom med en bajonett, i vredesmod för att denne man stött till honom så att han tappat en julklapp på gatan.

Den ödesdigra natten då Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm hade han också - 30 dagar i sträck - gått på stora doser amfetamin.

Var det Christer Pettersson som sköt statsministern? Den frågan har diskuterats miljoner gånger och gnagt den svenska själen i snart två decennier. Han har erkänt gärningen för flera personer vid olika tillfällen.

Konfronterad med detta faktum har han hänvisat till att han befunnit sig i "psykiatrins utmarker".

Det finns få eller inga andra logiska gärningsmän.

Poliser som efter den första katastrofala cirkusen ägnat åratal åt att utreda mordet anser inofficiellt att det är "polisiärt löst".

Efter det oförlåtliga sjabblet i början av mordutredningen och efter de märkliga domstolsprocedurerna som följde, bland annat med så kallade vittnespsykologer som experter, är det kanske rentav så att Palmegruppen drivits vidare huvudsakligen för syns skull, helt enkelt för att mordgåtans lösning inte gått att stadfästa juridiskt.Jag misstänker att han aldrig kom iväg på den undersökningen. Den hade ju tagit tid från missbruket.

Robert Aschberg