”Love actually” ger mig hopp inför 2013
Love actually” är ju ett pärlband av underbara scener som får hjärtat att slå och tårkanalerna att flöda över, och det är inte konstigt att den numera har rättmätig status som klassiker i tv-tablån. Trots sin lättsamma form är den magnifik i sitt kärleksbudskap.
Filmens höjdpunkt i mina ögon är eftertexterna. I en kavalkad av hjärtknipande scener ser vi människor mötas på en flygplats – de som anländer och de som väntar. Kramar, kyssar, skratt, tårar och den underbara glädjen skildras i en växande mosaik av godhet.
Just i skrivande stund sitter jag och väntar på vår egen flygplatsscen, när den äldste sonen sätter fötterna på svensk mark efter en lång resa över halva jorden. Det var ett halvår sen vi träffades senast.
Självklart har vi sett och hört varandra via Skype på nätet, men hur fantastisk den uppfinningen än är så förblir den ett substitut för verklighetens möte – det där man också får känna lukten och den fysiska kontakten med sin älskade son på nära håll. Precis som i slutscenerna av ”Love actually”.
Den opretentiösa filmen gör mig alltid påmind om livets och människans storhet. Det är en upplyftande upplevelse, inte minst som avslutning på detta fördömda 2012.
Det är fullt möjligt att jag bara är tröttkörd och nere i nerverna, men inte var 2012 det stora kärleksåret fullt av framtidshopp och glädje?
Mitt minne präglas tvärtom av hur hat och raseri och konfrontation har dominerat och avancerat. Från den svenska rasismens definitiva genombrott till känslan av ett USA på gränsen till inbördeskrig – från tunnelbanerånarens totala avhumanisering till nätet som krutdurk för uppvigling av tonåriga lynchmobbar.
Nej, 2012 var inte mänsklighetens märkesår. Men det var heller inte jordens undergång, och viktigast av allt: All den ondska och det mänskliga vansinne som rapporteras dagligen är trots allt statistiska undantag.
Hatarna, skjutarna, lögnarna, bedragarna, trollen, nassarna och egoisterna är i minoritet. Det är fortfarande det goda som leder med bred marginal.
I dag samlas vi – den stora majoritet som har turen – för att fira våra relationer och manifestera vår kärlek till varandra i ritualer som kanske är otidsenliga och gammaldags. Vi samlas runt bord med särskild mat, vi sjunger kanske om stalledrängar och vi ger varann paket som symboler och uttryck för det vi menar:
God jul, jag älskar dig!
God jul Åsa Linderborg!
Själv har jag fått några enstaka kuvert med bajs men det är ingenting jämfört med det vettlösa hat som Aftonbladets Åsa Linderborg utsätts för efter tidningens granskning av högerextrema nätsajter. Hennes egen berättelse är årets mest skrämmande läsning. Om det är någon jag önskar den allra finaste, varmaste och godaste julen är det utan tvekan Åsa.
”Homeland” – årets bästa tv
”Homeland” är årets tv-upplevelse helt utan konkurrens och jag bävar inför de återstående två avsnitten som sänds i SVT den 7 och 8 januari. Efter den ohyggliga pacemaker-episoden är jag inte säker på att mitt hjärta klarar mer spänning.