Han ruskade om det svenska dockhuset
Läs Anders Westgårdhs kolumn
Julen 1966 hade börjat bra. Snön låg djup och termometern höll sig på minus. Jag hade fått nya skidor i julklapp och tillbringade dagarna med att leka Jean-Claude Killy i backen ner mot den frusna ån. Tomtesäcken hade dessutom innehållit Beatles-plattan ”A Collection Of Oldies, But Goldies”.
Julen 1966 hade börjat bra, och det fanns inget som talade för att den skulle bli sämre på annandagens kväll då vi slog oss ner framför Tv:n med kaffe och mackor och julmust till barnen.
Jag bredde två skivor vörtbröd med skinka och lade mig på golvet, nästan inkrupen under Tv-apparaten. De vuxna satt i soffan med ungar i knät. Vi tittade på Hylands Hörna och allt var som det skulle. Carl-Gustaf var gubben i lådan, William Clauson sjöng väl Taube och Siw Malmkvist var säkert också med. Det kunde inte bli bättre.
Men det kunde bli sämre. Det kunde bli hemskt.
Jag minns att han kom in iklädd något slags rustning. Det var inget konstigt att han tog den av sig. Inte kavajen heller. Men när skjortan knäpptes upp och åkte av – då började det blir riktigt obehagligt. Vad gör han? Vad fan gör han? Och vad är det han säger? Pappa stoppar sin kiss i mammas kiss! Jag var tio år gammal och ville inte veta. Jag ville bara äta mackor och skratta.
Det var dödstyst i rummet. Ingen sade ett enda ord. Ingen rörde sig fram för att ta en macka eller hälla upp mer kaffe. Vi hade blivit kidnappade. Jag låg som förstenad på golvet och höll andan. Jag hatade den hemske gubben.
I dag framstår Per Oscarssons strippkupp naturligtvis som en fullständig bagatell, ett helt oförargligt inslag som inte skulle uppröra ens om det sändes i Bolibompa. Men då, julen 1966, var det inget annat än ett terrorangrepp på folkhemmets plädinbäddade trivselhjärta.
Till slut stod han i boxer-shorts som vi insåg att han inte skulle ta av sig. Jag började andas igen. Någon hällde upp kaffe, en annan gjorde sig ett ärende ut i köket. Även om vi inte tänkte det, så insåg vi alla: från och med nu kan vad som helst hända i Tv.
Per Oscarsson ruskade det svenska dockhuset och repade bilden av den blågula idyllen på ett sätt som i efterhand knappast kan betecknas som annat än välgörande. Det bevisas inte minst av de närmast hysteriska reaktionerna som följde. Sverige 1966 behövde skakas om.
Det begrep jag dock inte just då, lika lite som att han var en stor skådespelare. Jag såg bara en hemsk gubbe.