Det är vår och jag drömmer om Paris
Ibland när jag tröttnar på bokstäver och skrivande vänder jag mig till kameran som en kär och trogen vän. Vi har varit kompisar sedan barnsben och den sviker mig sällan. Från gamla tiders Tri-X till dagens högpresterande digitalunder. Vi trivs ihop, särskilt på resande fot.
Nu är vi i Paris. Jag har grova promenadskor och en bekväm jacka. Det finns euro på fickan. Och en alldeles ny kamera över axeln.
Vi är någonstans i östra delarna av stan. Här har jag aldrig varit förr. Det är spännande. Människor och miljöer erbjuder ständigt nya motiv. Jag fokuserar och trycker av. Husväggar, gatstumpar, grönska, kullersten och en skymningshimmel som ljussätter som inget annat. Framförallt är det människor, som gör de mest fantastiska saker just när jag knäpper bilden.
En farbror gapskrattar, två skolflickor kommer skuttande, ett älskande par piruetterar. Henri Cartier-Bresson hade varit överlycklig, och jag vet att även mina bilder blir framtida Paris-klassiker. Jag är i ett fotografiskt rus.
Till slut måste jag ta paus. Slår mig ner på ett kafé med en au lait och börjar kolla igenom de hundratals bilderna.
Som inte ser kloka ut. Faktum är att inte ett enda av mina motiv har fastnat på bild. Bilderna ser ut att vara tagna av ett onyktert barn. Sneda, suddiga och totalt ointressanta. En papperskorg, en halv barnvagn, ett ben i rörelse.
Med tårar i ögonen försöker jag begripa vad som gått snett. Jag lyfter kameran, fokuserar mot bardisken och trycker av. Det säger klick som det ska. Men när jag tittar på bilden föreställer den tanten vid bordet bredvid. Hennes hand håller i en croissant.
Jag vänder och vrider på kameran, och fattar ingenting. Trycker av på måfå, och då upptäcker jag: en liten nästan osynlig lins skjuter ut från vänster och drar sig undan lika snabbt igen. Som en alien.
Sakta vaknar jag upp ur drömmen och blir liggande i sängen. Vad betyder allt detta? Vad är det som någon vill säga mig?
Att verkligheten inte är de vackra fasaderna och schablonbilderna? Att jag och tekniken glider allt längre ifrån varandra?
Att jag är enögd och bara ser det jag vill se?
Att jag ska hålla mig till penna och papper?
Jo, så kan det nog vara. Men innerst inne inser jag själv vad som är det fundamentala felet.
Femton grader och sol. Det är vår i Paris och jag är inte där.