Alla idrottsresultat bär inte på ett budskap
Det är så sanslöst surt att förlora utslagsmatcher i fotboll. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att dagdrömma om den alternativa versionen av Caroline Segers straff i OS-finalen mot Kanada 2021. Den där bolljäveln går in och hela landet exploderar i fotbollsyra.
Jag minns Sveriges alla mästerskapsuttåg och hur de tog på mig.
Snabb rekapitulering: Sveriges fotbollsdamer är landets mest framgångsrika landslag. Då räknar jag inte nordiska 1500-talslämningar som längdskidåkning, eller nischade fetischgrenar som innebandy. I en rimligt stor internationell sport – i detta fall den allra största – finns det inga svenska landslag som skördat så mycket framgång och som fortsätter göra det.
Det är vad vi kan slå fast med statistik.
Men trots att 31 av 32 lag (numer) åker ut någonstans på vägen i ett fotbolls-VM så tyder ändå Sveriges förlust mot Spanien i semifinalen i tisdags enligt många på något illavarslande, oklart exakt vad. Det spelade ingen roll att de skickat ut världsettan USA ur åttondelsfinalen på straffar (med två millimeters marginal), eller att man städat undan favoriten Japan redan efter en timme (”det blev onödigt spännande på slutet!”). Efter semifinaluttåget mot ett Spanien som hade oddsen rejält på sin sida hos bettingbolagen, var det i vanlig ordning dags att hitta förklaringar. Och ja, detta är ju en del av mitt levebröd, så jag inser att jag trampar på skör mark.
Dagens Nyheters krönikör Johan Esk landade i att Sverige lider brist på ”vinnarkultur”. Detta ska ha ”byggts på genom åren. Ärvts av generation från generation”. Två män i min omedelbara närhet började dilla om att Sverige inte vågar lita på sin egen förmåga att spela fotboll (eh, have you met svensk fotboll?!). Och efter matchen fick Fridolina Rolfö ovett på sociala medier för att hennes spanska lagkamrat Aitana Bonmatí lyckades locka fram ett svenskt leende efter att hon torkat Rolfös tårar (”inte seriöst” och framför allt inget ”en herrspelare skulle ägna sig åt”).
Det verkar allmänt finnas en idé om att vara ”svensk” i sin hållning till idrott är att vika ner sig när det gäller. Den här typen av nationella stereotyper frodas friskt inte minst inom sportjournalistiken. Jag har sannolikt gjort mig skyldig till ett par tusen generaliseranden av dylik karaktär genom åren. I ambitionen att lyfta de stora berättelserna balanserar sportjournalistiken ofta på en slak lina där vi ibland tippar över och blir opportunister. Det är vinnarskallar, ödesmatcher och historiska idrottsögonblick. Det är spelare som ”kliver fram”, lag som ”vågar vinna” och atleter som ”pallar trycket”. (På tal om detta lingo avgjorde Fridolina Rolfö Champions League-finalen så sent som i juni för Barcelona.)
Men de här resonemangen är bara giltiga i stunden, de har sällan någon bäring i längden. Megan Rapinoe fullständigt ägde fotbolls-VM 2019, hon dansade USA till guld i turneringen med en tro på sig själv som bara amerikaner kan ha. I år brände hon sin straff i åttondelsfinalen mot Sverige och USA fick lämna turneringen. Kanske hade hon tillfälligt tappat sin vinnarskalle. Kanske är det bara annat som fäller avgöranden: Dagsformen, skadeläget, stämningen i truppen. Stolpe in och stolpe ut. Tur eller otur med domsluten.
Vissa idrottsresultat bär på ett budskap: Storstjärnan har blivit för gammal och borde ha bänkats, förbundskaptenen saknar nya idéer, en epok är över. Men varje resultat i ett mästerskap är inte betydelsebärande. Sverige förlorade en utslagsmatch med uddamålet i ett ögonblick av tappad koncentration mot en för dagen lite bättre motståndare. Det är synd. Det gör ont. Det är sånt som händer. Det kan fortfarande kan bli en sjunde (!) svensk global mästerskapsmedalj om man mäktar med att slå Australien i bronsmatchen i morgon.
Det enda det betyder är att Sverige fortsätter vara ett av världens bästa landslag.