I gängmordens Sverige behandlar politikerna väljarna som idioter
Sverige befinner sig i den allvarligaste situationen sedan 1945, sa en polischef i SVT i går.
Och medan gängen fortsätter att begå sina mord och lägga ut sina sprängladdningar sitter politikerna fast i sin löjeväckande vilja att skylla på varandra.
Jag vet inte om Jale Poljarevius, polismästare och underrättelsechef, verkligen har rätt, påståendet om det mest utsatta läget sedan andra världskriget är onekligen drastiskt, men orimligt är inte hans budskap.
År efter år i topp i den dystra EU-statistiken över dödligt skjutvapenvåld bland unga män, sju nya mord de senaste tio dagarna, barn hittade ihjältorterade och dumpade i skogar.
Agenda ägnade hela sitt program åt denna mardrömslika brottslighet i går, klokt nog med fokus på det brottsförebyggande arbetet, eller snarare åt vad redaktionen ansåg vara en avsaknad av brottsförebyggande tänkande.
För det är ju så att mördandet inte tycks avta, trots den enorma mängd straffskärpningar som den nuvarande och föregående regeringen har ägnat sig åt.
Svårt är det inte att hitta förklaringar till den uteblivna effekten. Två problem är akuta: mördarna åker i regel inte fast och gängen rekryterar utan synbar ansträngning hela tiden nya småpojkar.
Inget av dessa två problem löses med straffrätten. Andra verktyg krävs.
I tv-studion möttes så socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) och Socialdemokraternas socialpolitiska talesperson Fredrik Lundh Sammeli.
Och det började bra. Två mogna politiker beredda att ta ansvar, som utan förskönande omskrivningar beskrev verkligheten, som lyssnade på varandra och undvek tröttsamma tjuvnyp.
Men inte alldeles överraskande klarade inte duon av att upprätthålla sitt någotsånär intelligenta samtal särskilt länge.
– Nu gör denna regering det som den tidigare regeringen inte hade kraft att genomföra, trumpetade ministern.
– Vi hade ingen majoritet för det förebyggande arbetet. Det är glädjande att regeringen svängt, kved oppositionspolitikern.
Kommentariatet i sociala medier hakade naturligtvis på.
Till vänster odlades en förtjusning i att Ulf Kristersson i helgen gick på E-Types bröllop i stället för att bekämpa gängmord.
Som om Sverige varit i ett bättre skick med en statsminister som hade avstått ett party hos en vän.
Och av högerfigurer fick Socialdemokraterna skulden för att ingen lyssnade på polismästare Carin Götblad då hon en gång i världen slog larm om att 5 000 pojkar var på väg in i kriminalitet.
Detta trots att larmrapporten kom 2010, då moderaten Fredrik Reinfeldt var statsminister.
Den statliga utredning, ”Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp” som Götblad ledde är för övrigt intressant.
Inte så mycket för att hon med kuslig precision förutsåg hur framtiden skulle te sig. Utan för att utredningen innehöll konkreta förslag.
En omfattande satsning på yrkesträning, arbete och fritidsaktiviteter för pojkar i utsatta områden som inte klarade skolan. Sociala insatsgrupper. Särskilda avdelningar på fängelser för dem som vill hoppa av kriminaliteten. Stödtelefon för föräldrar.
Götblad tror att Sverige hade varit ett bättre land i dag om hennes reformer genomförts. Jag tror att hon har rätt.
Sant är att alliansen inte lyssnade. Vapenvåldet bland unga män ökade snabbt under Reinfeldt-epoken, vilket inte hindrade att antagningarna till polisutbildningen rasade.
Ett år antogs 141 polisstudenter. En svacka som hämmat Sveriges förmåga till brottsbekämpning. Motsvarande siffra numera är 1 500 per år.
Men inte heller Stefans Löfvens ministär imponerade. Efter valet 2018 minskade statsbidragen för att bryta segregationen i vissa förorter, de förorter som är gängens rekryteringsbas, med tre fjärdedelar. Från 2,2 årliga miljarder till 500 miljoner.
I dag finns en annan medvetenhet. En ny socialtjänstlag är på gång. Det ska bli lättare för myndigheter att samarbeta, en del sekretesshinder rivs, kommuner får ett större ansvar, insatser ska riktas redan på Barnavårdscentralen och inom förskolan.
Goda förändringar, även om mer behövs. Inte minst är det nödvändigt med fler synliga poliser ute i organisationen, på gator och torg.
Uthållig lokal polisiär förankring är avgörande för såväl bekämpning av kriminalitet som för det brottsförebyggande arbetet.
Någonting som dock inte behövs är det eviga politiska idisslande om att allting är det andra blockets fel.
Med undantag för de mest inbitna partisterna begriper nämligen folk att såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har sin beskärda del av ansvaret för vår tids elände.
Sluta behandla väljarna som idioter.