Jag har tydligen helt glömt hur det är att vara 14 år
Över en natt hade fjortonåringens coola nylonjacka med New York Knicks märke på ryggen förvandlats till ett närmast hälsovådligt plagg. Femton minusgrader ställer helt andra krav, så vi träffas efter skolan för att köpa en vinterjacka som klarar kylan.
Han har redan sett en som han gillar, och leder vägen till butiken. Gågatan är smockfull av folk utan folkvett. Jag biter ihop. Vi kommer in. Julmusiken dånar. ”Ave Maria” har aldrig låtit så stressande. Jag biter ihop. Vi hittar ett provrum. Han får på sig jackan. Den ser bra ut. Han ser glad ut.
Värmen i butiken är uppskruvad till vansinne. Jag svettas i långkalsonger och mössa. Han tar av sig jackan. Allt är klart.
Då blir jag plötsligt en duktig förälder som börjar granska jackan ur ett föräldraperspektiv. Den är ju gjord av bomull. Den är ju inte vattentät. Den känns ju inte ens särskilt varm.
Den är ju inte praktisk.
Expediten hämtar en praktisk jacka. Vattentät och redig. Den passar. Den blir bra. Visserligen femhundra spänn dyrare men den håller i flera år och känn här vilket rejält foder. Vi tar den.
Med två ryggsäckar, en träningsbag, en gympapåse och en stor shoppingkasse börjar vi pallra oss hemåt. Det är jättekallt. Vi går genom parken. Det ryker ur munnen när jag försöker konversera. Han svarar enstavigt. Har det hänt nåt i skolan? Mår du inte bra?
Vi går där och jag fattar fortfarande ingenting. Jag har tydligen helt glömt hur det var att vara 14 år gammal med all frustration och osäkerhet och sökande som finns inbyggt i just den åldern. Jag har tappat minnet. Minnet av hur viktigt det är att själv få välja sina egna kläder. Detta minnet:
1971 hade H&M öppnat sin första butik i Göteborg och hade en rutig skjorta av märket Dan River som fick mitt hjärta att brinna. Jag skrev en inköpslista. Ett par v-jeans för 39.90, en Dan River-skjorta för 29.90. Jag slöt ögonen och fantiserade om mig själv i de nya kläderna när jag fick råd. Hur hela livet skulle förändras till det bättre. Hur jag skulle bli vuxen och snygg och mindre rädd i de kläderna.
När vi kom hem föll bitarna på plats. Han kastade påsen med jackan i hallen och försvann till sitt rum. Jag stod kvar och insåg att jag just agerat som den sämsta sortens förälder.
Dan därpå gick jag in i affären och lämnade tillbaka den praktiska jackan. Och julmusiken dånade som om inget hade hänt.
Rolig Scocco
Vintern 2012/2013 känns ficklampa, dieselgenerator, konservförråd och combatkalsonger viktigare än en årslön på banken. Klass 2-varningarna ylar ikapp och infrastrukturen tycks kollapsa framför ögonen på oss. Är det världens undergång eller bara en kall vinter i ett land som glömt sin geografiska position?
Undergången?
Jag har alltid varit lite småförtjust i Mauro Scocco. Men det dröjde länge innan jag insåg hur rolig han är. Subtil i gränslandet till omärklig fäller han kommentarer som får mig att gapflabba. ”Var dansen viktig för er i Eldkvarn?” flikade han in häromkvällen. Jag skrattar fortfarande.