Varför skulle vi dölja sanningen om invandrarna?

LETAR JOBB ”Jobbtorg” i Farsta hjälper arbetslösa invandrare ut på arbetsmarknaden. Karin Skoglund och Akeel Almeraby vid datorn.

Vanmakt och uppgivenhet ligger normalt inte för mej. Men när SVT:s program ”Debatt” härförleden frågade tv-publiken om de trodde att journalisterna i Sverige ”mörkade” problemen med invandringen, för att således med medvetet bedrägeri lura befolkningen att bli omotiverat svartskallevänlig, så svarade 91 procent av tittarna ja. Nittioen procent!

Då kände jag något som nog liknade vanmakt.

Ur mitt yrkesperspektiv, jag har varit journalist i 42 år, är det där en konspirationsteori ungefär lika fantastisk som den som förts fram av den ökända professorn Eva Lundgren i Uppsala: Att den manliga eliten i Sverige slutit sig samman i hemliga sällskap där vi då och då firade orgier ute i skogarna, förgrep oss sexuellt på barn och sedan åt upp dem. Tänk er att 91 procent av befolkningen skulle tro på Eva Lundgren, så kanske ni förstår min reaktion inför tv-publikens föreställningar om journalistkåren.

Upphovet till den egendomliga debatten var ett inlägg av en journalist vid namn Gunnar Sandelin på Dagens Nyheters debattsida. Där hävdade han att Sverige som nation höll på att ”falla sönder” på grund av invandringen, att invandrarna kostade upp till 300 miljarder och att, just det, journalistkåren avsiktligt dolde denna katastrof för sina läsare, lyssnare och tittare. Det är fullt klart Eva Lundgren-klass på den konspirationsteorin.

Vem är då denne Sandelin som plötsligt fick till ett så remarkabelt journalistiskt uppsving? frågade jag mej först. Varför känner jag inte till honom?

Mest därför att han sedan lång tid tillbaka sysslar med annat än journalistik, blev svaret. Den senast publicerade artikeln han skrev tycks ha varit ett inlägg i Dagens Nyheter i oktober 1999 där han hävdade att 20 procent av alla sexuella övergrepp mot barn begicks av kvinnor, att våldtäkterna barn emellan ökat med 63 procent under de senaste åren – och att journalistkåren förteg detta sensationella förhållande. Sandelins före detta kolleger står således inte högt i kurs på hans värdeskala. Vi förtiger de mest sensationella skandaler, till och med kvinnors andel i sexbrottsligheten, något som, om Sandelin haft rätt, väl annars skulle ha sålt en hel del lösnummer.

Den stora frågan är förstås varför vi journalister skulle bete oss på detta irrationella vis. Vad den med Sandelin sympatiserande överväldigande majoriteten av tv-tittarna tänkt sig för förklaring är inte gott att veta. Men Sandelin själv antydde i Dagens Nyheter att vi som teg var en elit av medelklassmänniskor som höll ihop, ett slutet etablissemang som höll sanningssägare som Sandelin under hårt åsiktsförtryck.

Men då återkommer ju frågan ”varför?” Vi kan inte gärna ha någon egen vinning av att förtiga att Sverige skulle vara på väg att gå under på grund av invandring.

Då måste vi alltså konspirera av ideologiska skäl, vilken ideologi som nu skulle önska sig Sveriges undergång. Politiskt står journalistkåren något till vänster om befolkningen i övrigt. Men de som kontrollerar medierna står till höger om samma befolkningsgenomsnitt. Skulle alltså familjen Bonnier och familjen Hjörne också ingå i konspirationen? Och i så fall med vilka motiv?

Som framgår kommer man ingenstans om man försöker förstå den här konspirationsteorin med hjälp av logik. Men man kommer heller inte så långt med att försöka bena upp de främlingsräddas siffror, som Sandelins 300 miljarder. Trehundratusen miljoner alltså, det vill säga tre miljoner för varje arbetslös svartskalle om de skulle vara så många som hundratusen, vilket de inte är. Och om arbetslöshet vore en så strålande affärsidé för svartskallar så vore det ju lika gynnsamt för alla norrlänningar. Varför har ingen upptäckt det? Och vad kostar förresten norrlänningarna?

Siffrorna blir hopplösa, delvis därför att vår statistik är konstig när det gäller att dela upp oss i invandrare och svenskar. Jag själv, Göran Rosenberg och Jan Mosander är tre journalistkollegor som Sandelin nog inte tror undergräver den svenska rasen eller kulturen, men ”invandrare” är vi i alla fall.

Alla försök till rationell diskussion slutar ändå i vanmakt därför att det inte handlar om sakfrågor i den här debatten. Det handlar om rädsla för den andre. När Sandelin och hans gelikar tänker ordet ”invandrare” ser de inte mitt ansikte framför sig utan någon som ser ut att komma från Irak.

Om hundra år är den här frågan sen länge glömd och Sverige är lika svenskt som alltid, även om vår kultur har fortsatt att utvecklas, som den gjort genom hela vår historia. Genom majoritetens beslut och vägval. Tänk på det.

Följ ämnen i artikeln