Skitviktiga Lars Norén, du behöver en kallsup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns ögonblick, det gör det alltid.

Ett snabbt ögonkast från hon som känner dig bäst, en suck med vilken hon punkterar varje kokett föreställning om din egen skitviktighet.

Som en frisk och kall vindpust genom kroppen, en sekunds ledigt från sig själv.

Som varje människa vars yrke är att ta sig själv på för stort allvar behöver.

En kallsup.

Jag vet ingenting om Lars Noréns kallsupar. Men han har just givit ut sin egen dagbok mellan hårda pärmar.

Det är sällan ett gott tecken.

Jag talade med en prisad indiepoet häromveckan. Hans målsättning med sin nästa diktsamling är att rucka jorden ur sin omloppsbana.

Sa han, alltså.

Och för oss inom hitta-på-sektorn är det en alldeles rimlig målsättning.

Man utgår liksom inte från att ens roman ska sälja hyfsat och recenseras i ETC av någon outgiven vänsterpoet som sågar ens kvinnosyn för att rollfigurerna sätter på varandra bakifrån och därmed inte ser varandra i ögonen.

Man utgår från att orden man bär inom sig är av direkt avgörande betydelse för hela mänskligheten.

Att världen ska förändras.

Annars orkar man aldrig lägga ned all sin kraft på något som antagligen kommer att gå merparten förbi.

Så är man plötsligt nästan i samma nivå av patetik som den där kulturfarbrorn som knatade upp till Kungliga Biblioteket med en hårddisk med mejlkorrespondens han ansåg nödvändig för framtida forskning.

Självrannsakan, som sagt.

De ögonblicken finns, det gör de alltid.

Och det är med de stunderna, med hennes röntgenblickar i minnet, som det går en ilning genom hela mig när jag läser om konstnärer som inte för en sekund tycks le i skam åt sin egen fåfänga skitviktighet.

Som gubben med hårddisken under armen.

Som Ingmar Bergman och det arkiv han själv byggde före sin död med containrar av, vad vet jag, tippex-burkar från skrivandet av ”Fanny och Alexander” och anteckningar om att han ätit fryst ananaspizza till lunch.

Eller som Lars Noréns dagbok.

Men om nu eftervärlden faktiskt undrar vad Lars Norén en gång i tiden tyckte om exempelvis SEB:s seniorekonom Klas Eklunds analyser så finns det i alla fall bevarat någonstans över de 1 680 sidorna.

För er som undrar: Lars Norén var skeptisk.

Minsann.