Balternas oro befogad
VILNIUS. Det är fullt naturligt att många invånare i de baltiska länderna känner osäkerhet inför Natos försvarsgaranti.
Den har bara använts en gång tidigare och då i en helt annan situation än dagens.
Hur beredda Nato-länderna är att kriga för varandra vet vi först om Ryssland vågar testa försvarsgarantin.
Artikel 5 är själva grundbulten i militäralliansen Nato. Där står att en attack mot ett medlemsland ska ses som en attack mot alla.
Men i praktiken har denna musketörsparagraf aldrig prövats.
Enda gången den utlösts var efter terrordåden den 11 september 2001 i USA. Men eftersom det handlade om terrorattacker snarare än ett krig mellan nationer så var det aldrig aktuellt för andra länder att skicka några trupper till USA. Det handlade om annat stöd.
I dag står Nato inför en helt annan och helt ny utmaning. Ett grannland till Nato, med ambitionen att så småningom bli medlem, har attackerats av stormakten och kärnvapennationen Ryssland.
Eftersom Ukraina inte omfattas av försvarsgarantin har Nato dragit en gräns vid att inte ingripa militärt på Ukrainas sida. Detta trots att ingen vet vilka långsiktiga intentioner Vladimir Putin har.
I december förra året lade Rysslands president fram en lista med krav som bland annat innebar att alla Nato-trupper som var stationerade i det forna Östeuropa skulle dras tillbaka. Finland och Sverige skulle förbjudas att bli Nato-medlemmar.
Vill ha fler trupper
Detta tolkas av en del som att Putin skulle vara beredd att med militära medel återställa det forna Sovjetunionen med dess lydstater i Östeuropa.
Av dessa är de baltiska staterna mest oroliga för en rysk attack. De är små länder med små arméer som gränsar direkt till Ryssland.
Tidigare under veckan besökte USA:s utrikesminister Anthony Blinken alla tre staterna för att försäkra dem om USA:s stöd i händelse av en rysk aggression. Men alla ledarna vill att Nato ska stationera fler trupper och mer tung krigsmateriel i deras hemländer. Lika lite som många av medborgarna känner de sig trygga.
– Att stärka avskräckningen räcker inte längre, sade Litauens president Gitanas Nauseda när han träffade Blinken i veckan. Vi måste få mer försvar på plats här innan det är för sent. Putin kommer inte att nöja sig med Ukraina om vi inte stoppar honom.
Framför allt är det den förre amerikanske presidenten Donald Trump som bidragit till att urholka tilltron till försvarsgarantin genom att säga rakt ut att det inte alls var självklart att USA skulle försvara länder i Europa och att Nato överlevt sig självt.
Värdelös garanti
Utan USA med på tåget är försvarsgarantin värdelös.
Joe Biden har försökt reparera den skadade tilltron men alla vet att det amerikanska folkets aptit på att kriga i fjärran länder är minst sagt dålig. Och det är svårt att säga hur mycket den ökar på grund av Putins aggression i Ukraina.
För Nato vore det rena dödsstöten om man inte i praktiken visar att försvarsgarantin gäller. Men så här långt har vitsen med försvarsgarantin varit att den i sig ska räcka för att avskräcka en fiende. Den ska egentligen aldrig behöva användas.
Men känslan hos många är att en oberäknelig Putin kanske är beredd att testa den exempelvis i Baltikum.
Det har bara gått drygt 30 år sedan de baltiska staterna utropade sig självständiga under dramatiska former.
Jag var själv i Baltikum när de sovjetiska stridvagnarna rullade in i Tallin i augusti 1991. En skrämmande upplevelse. Ingen visste om ryssarna tänkte använda dem mot civilbefolkningen som barrikaderat sig utanför parlamentet, som dagen innan utropat landets självständighet.
En kupp i Moskva mot Sovjetledaren Gorbatjov räddade Estlands och Lettlands självständighet.
Färsk aggression
Modigast av länderna var Litauen som redan i mars 1990, nästan två år innan Sovjetunionens upplösning, utropade sin självständighet.
Sovjets svar kom direkt i form av trupper som intog viktiga byggnader och försökte storma parlamentet. 13 civila dödades och många hundra skadades. Sovjet genomförde en blockad av Litauen som tvingades sätta sin självständighet på vänt.
Men den dåvarande presidenten Vytautas Landsbergis, som blivit en symbol för frihetskampen, gav sig inte. När jag intervjuade honom i presidentpalatset i augusti 1991 hade han precis fått ta emot ett brev där Sverige som ett av de första länderna i världen erkände Litauen.
Presidentens ansikte stelnade i ett permanent leende. Men ingången till byggnaden var fortfarande skyddad av staplade sandsäckar för att kunna försvara mot nya ryska attacker.
Med den sovjetiska aggressionen så färsk i bakhuvudet är det inte konstigt om befolkningen känner oro.