Yrkesmördare finns numera på börsen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi mötte våren i Belgrad, en bildkonstnär från Budapest och jag. Vårt hotell var brunt och unket och nedslitet och knarrade och luktade konstigt. Sängen var för kort. Det var hål i golvet och kom tre vassa strålar ur duschen. Kackerlackorna rusade fram och tillbaka.

I baren satt vi oftast ensamma. Krypen kom fram där också.

En kväll kom en extremt lång och mager man med valrossmustasch och svarta pilotglasögon: Kackerlacksjägaren. Han gick runt i baren med en spruta och lade ett slags skum längs golvlisterna.

Inne på kasino Cesars Palace hängde ett stort porträtt av Che Guevara.

Personalen bjöd på sprit. Vi var de enda gästerna vid snurran.

En natt på Marskalk Titos boulevard mötte vi poeten Bob Hansson i sällskap med en dämpad islänning. Jag föreslog en rackabajsare, men de skulle upp tidigt på litterärt seminarium.

Piccolo Party vann sjätte loppet på galoppbanan nästa dag, vi vann tre gånger insatsen. I parken på Ada Ciganlija var det fullt med folk. De badade, fiskade, promenerade och trivdes i solen. Familjer grillade, gubbar spelade schack och ungdomarna for fram på sina terrängcyklar.

På helgen gick Milovan "Legija" Lukovic till polisen i en förort och anmälde sig själv. Han hade varit efterspanad i ett år, misstänkt för att ha planlagt mordet på premiärminister Zoran Djindjic.

Legija är en tidigare kriminell fd främlingslegionär som slogs med Arkan och var chef för de fruktade Röda Baskrarna. Han gjorde våldsamma jobb åt obskyra ledare i staten och påstås sedan ha tagit över en ledande maffiagrupp. Själv har han beskrivit sig som artist.

Det vimlar av gamla krigshundar i Jugoslavien. I ett land med en omfattande korruption och en mycket stark, delvis statsunderstödd maffia, utgör de en ingrediens som bidrar till maktkamper, mord och ständiga lojalitetsbyten. För den vanliga befolkningen blir livet ett dyrt och plågsamt helvete.

Världens yrkesmördare har fått ett rejält uppsving de senaste decennierna. Numera finns de på börsen.

Tidningen Befäl berättar i senaste numret att det finns dussintals privata militärföretag över hela världen som erbjuder vilka tjänster som helst.

USA:s krigsmakt anställer "kontraktörer" på löpande band. 30 procent av all stödtjänst i Irak utförs av privata företag.

Störst just nu är Kellogg Brown Root, ett dotterföretag till Halliburton, där Dick Cheney var ordförande tills han blev vice president under Bush. Företaget fick nyligen ett tioårskontrakt på att förse alla amerikanska miltärinrättningar i hela världen med mat, bränsle, baracker, tvätt och annan logistik. Dessutom ska firman utbilda alla amerikanska reservofficerare. Kontraktet var värt drygt 60 miljarder kronor.

Krigshundarna är ofta fd militärer som tjänar mångdubbelt mer än sina tidigare kolleger. Det finns tiotusentals privata "vakter" i Irak, många anställda av brittiska firmor. 700 av dem är lågavlönade gurkhasoldater som skyddar personalen från bland annat Kellogg Brown Root.

En brittisk fd major skriver en torr insändare i senaste The Economist: "" Historiskt har legosoldater gett dålig valuta för pengarna. Som med alla andra konsulter ligger det i deras kommersiella intresse att dra ut på uppdraget " Kvalitetskontrollen är ofta tveksam. Jag är en överviktig, överårig och föråldrad brittisk ex-officer, men blev tillfrågad om ett arbete som "projektledare" för upp till 800 pund (cirka 11 000 kronor) om dagen, redan innan de senaste striderna bröt ut. Än värre, de privata arméernas ekonomi kan underminera de speciella skäl som vissa länder ber sina soldater riskera livet för, omätbara begrepp som patriotism, lojalitet och kamratskap. Den förtrollningen bryts om soldaterna dröjer vid den kommersiella frågan: "Hur stor ekonomisk belöning ger det att vara hjälte?" ""

Robert Aschberg