Nyfikna jävlar som bara påstår att de frågar av omtanke
Det har cirkulerat en text på Facebook i några dagar, om en kvinna i trettioårsåldern som tröttnat på frågan om när hon ska skaffa barn.
Jag vill le igenkännande när jag läser texten.
Men jag ler inte. Inte alls. För när jag läser den är det alltför färskt. Det har bara gått några dagar sedan det där minglet, när jag strosade runt med ett glas i handen, sa plattityder till någon och fortsatte vidare till någon annan.
Tills jag hamnade i ett samtal om en ny bok om flätor och berättade om min brorsdotter jag brukar fixa håret på.
”Du har inga egna barn?”
”Nej.”
”Men…hur gammal är du?”
”35.”
Tystnad.
”Du vet att man kan frysa in ägg? Min kompis är 36 och kan inte få barn längre. Snart kan det vara för sent.”
Jag stod kvar, tittade på människan men lät tankarna försvinna iväg, till de två vänner jag träffat inom en tidsrymd av 24 timmar före den här specifika tillställningen.
Den ena vännen berättade för mig att hon är pank nu. Det senaste bebisförsöket hos en specialistläkare i ett annat land misslyckades, som så många andra innan det. Totalt har hennes längtan efter barn kostat nästan exakt en miljon kronor.
Hon pratar inte om det när hon inte måste. Förutom med ett fåtal som hon själv har valt. Det är ju lite jobbigt för henne.
Den andra vännens mångåriga förtvivlan hade förvandlats till försiktig glädje. Han berättade om pojken långt borta som ännu inte vet att han fått en pappa. I mitt tycke den finaste pappan i världen. Adoptionsbyråkratins kvarnar maler långsamt, så det kommer att dröja ännu ett tag innan far och son får lära känna varandra.
Han pratar inte om det när han inte måste. Förutom med ett fåtal som han själv har valt. Det är ju lite jobbigt för honom.
Mina tankar avbröts av människan som oinbjuden ville fortsätta rota i mina äggledare. Som inte hade någon aning om vilka tankar en förlupen kommentar väckte.
”Jag säger det av omtanke”, sa personen.
”Nej det gör du inte. Du säger det för att du är en nyfiken jävel som tar dig friheter du inte borde.”
… sa jag inte. Eftersom jag ju bara pratar om varför jag inte har barn – än – med det fåtal som jag själv har valt. Det är ju lite jobbigt för mig.
Men när jag läser texten som, med rätta, delats 55 000 gånger önskar jag att jag gjort det. Då kanske åtminstone en ”omtänksam” person mindre skulle sluta såra människor ända in i livmodern. Eller pungkulorna.