Hbtq-personer är vana att se sig över axeln
Tone Schunnesson om vänner som inte vågar kyssas
Jon Erik Isachsen, 54 år, och Kåre Arvid Hesvik, 60 år, dödades i Oslo, under natten till lördag. Det var Pride i den norska huvudstaden och bargatan där gärningsmannen besinningslöst sköt var fylld med folk. Förutom de två döda männen skadades ett tjugotal.
Isachsen var en älskad pappa och en stammis på krogen där han blev mördad.
Hesvik, berättar en vän till mannen för norska VG, såg som chef till att de som ville ha ledigt under Pride fick det. Hesvik brukade säga att Pride var både julafton och nationaldag, på en och samma gång.
Jag tycker det är en fin beskrivning av vad Pride-festivalen betyder för så många människor. Att Pride är som julafton, en högtid som traditionellt firas med familjen. En av de viktigaste sakerna jag lärt mig av mina queera vänner är att man själv bestämmer vem som är familj. Många hbtq-personer har inte fått vad de behöver från familjen de föddes i. Därför har de blivit särskilt duktiga på att lyckats skapa en ny familj, längs med livets gång. Alla som har turen att ha en självvald familj vet att den är minst lika riktig och viktig som den biologiska.
Och så är Pride som 17 maj, tyckte Hesvik. Det norska nationaldagsfirande som är så stort att vi svenskar bara kan förundras.
Men alla som gått i en prideparad vet att det är minst lika folkligt som vilken nationaldagsparad som helst, fast vissa är mer avklädda.
Människor kommer från hela Norge till Oslo, precis som de kommer från hela Sverige till Stockholm, när det är dags att fira Pride. För att mötas, för att fira.
För att under några få dagar inte vara i minoritet.
Att någon, en extremist, då tar människors liv borde vara ofattbart.
Men att många hbtq-personer lever under hot är tyvärr ingen nyhet och många hbtq-personer är vana vid att se sig om över axeln.
Jag tänker på skolattacken i Eslöv förra året. Hur gärningsmannen valde ut klasser där det gick många muslimer och, vad han kallade för, ”prideanhängare”.
Jag tänker på hur Sverige utvisar hbtq-personer till länder där de förföljs.
Men jag tänker också på kompisar som blir utslängda ur taxin i Stockholm, för att chauffören hatar bögar. Jag tänker på vänner som är ihop men som, till skillnad från mig och min pojkvän, aldrig kysser varandra när vi umgås med varandra, ute i världen. För man vet aldrig om folk kommer att reagera, hur de kommer att reagera.
Reaktionära krafter växer i samhället, det vet vi.
Ibland kallas de religiösa extremister, ibland för fascister eller rasister. Värdekonservativa, incels eller trogna kristna. Gemensamt är att de inte hör till det förgångna.
Under senare år har det stora Pride-evenemanget i Stockholm ibland kritiserats för att vara mer jippo än kamp. Men Pride föddes ur kampen för att vara den man är och älska den man vill. För att inte mördas, misshandlas, trakasseras och stigmatiseras.
Det är bottenlöst sorgligt att kampens anledning ofta gör sig påmind på ett sådant våldsamt sätt. Så även denna gång. Vi fortsätter att kämpa.