Ica-Stig blir aldrig vår vän på riktigt
Mormor kallade det för saltkött. Det var min barndoms smörgåspålägg som ofta serverades på hembakade tunna brödskivor som skars till trekanter. Smöret var smör, och saltköttet hade ett skimmer som av pärlemor.
Jag visste att det var häst och har inget minne av att det var något konstigt med det. Det var gott och man blev mätt.
Månadens största matskandal handlar som bekant om just hästköttet som smugits in som oanmäld ingrediens i färdiglagad lasagne. Senaste avslöjandet i en allt stridare ström är Aftonbladets nyhet om hur tonvis med hamburgare smittade med livsfarliga bakterier från avföring kan ha sålts i Sverige genom ett företag kallat Sven P, som köpt ”ett parti på 12 646 kilo nötkött från ett styckningsföretag i Nederländerna”.
Det är givetvis upprörande, men jag är inte förvånad eftersom jag aldrig låtit mig invaggas i tron att livsmedelsindustrin finns till för mänsklighetens bästa.
Ica-Stig må vara hur jovialisk som helst, men han blir aldrig vår vän på riktigt. Och det gör definitivt inte de multinationella industrikoncerner som stansar ut ”mat” på löpande band. I mina ögon förblir såväl Findus som Nestlé misstänkta bovar vars främsta uppsåt är att vinstmaximera genom att producera billigast möjligt för att sälja så dyrt som möjligt. Bajs i hamburgaren blir ”collateral damage”, med civila offer i det globala priskriget.
Under årtionden har vi blivit bortskämda med billigt. Vi har vant oss vid att handla kläder för noll och ingenting, eller att möblera ljust och fräscht och ändå få pengar över. Vi flyger långväga för samma kostnad som ett månadskort på bussen. Och vi äter allt billigare. Livsmedel är (enligt Swedbank) den del i svenskarnas budget som minskat mest under de senaste 40 åren, från 26 procent 1971 till 18 procent 2010.
Att köpa färdiglagad lasagne är att ta en risk. Det bästa med matskandalerna är att intresset för kvalitet stiger. Vill man minska risken måste man laga maten själv och helst köpa kött från någon man känner, respekterar och litar på.
Såna som fanns förr. Charkuterister och slaktare, yrkesmän med yrkesstolthet. På sjuttiotalet övergav vi dem till förmån för halvfabrikat och färdiglagat och snabbmat som rationaliserade vårt födointag utan att vi begrep hur vi därmed begick våld på oss själva.
Vi vande oss vid vår roll längst ner i näringskedjan.
Ravaillacz tog kål på västen
I flera år har västen varit en populär modemarkör bland oss män, gärna tillsammans med den lika hippa flugan. Men nu är det slut. Efter gubbkvartetten Ravaillacz framgångar i Melodifestivalen är västen officiellt död. Risken för kommentarer och gliringar är alltför överhängande. Jag lägger ut min på Blocket i kväll. Billigt.
Ont om laster i bostadsjakt
Nya grepp prövas ständigt i den pågående samhällsskandal som kallas bostadsmarknaden. I morgontidningen ser jag allt oftare unga människor som ler mot läsaren och vädjar om en hyresbostad. Dom har ”the kristet utseende” och är skötsamma, rökfria, djurfria med fast jobb och stabil ekonomi. Utan att riktigt förstå varför blir jag ledsen då jag ser dem.