Jag älskade dem – men nu är det över

Anders Westgårdh

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-15

Jag gillar Rolling Stones.

Så har man kunnat säga. Ända sedan 1962 har man kunnat säga att man gillar Rolling Stones.

Hur konstig världen än har blivit och vad som än hänt har man alltid kunnat säga just det. Jag gillar Rolling Stones.

Att säga att man gillar Rolling Stones har varit stabilt som ett metermått. Det har resulterat i en självklar respekt. Man har blivit bekräftad som någon med smak och snille, eftersom man genom att säga att man gillar Rolling Stones signalerat att man har koll på läget.

Redan som liten i kortbyxor sade jag att jag gillar Rolling Stones. Jag minns fortfarande en sommardag 1964 när Janne spelade ”Tell Me”, först på grammofon och sedan på gitarr. Vi satt i familjen Samuelssons villa på Hisingen och gillade Rolling Stones.

Sedan dess har jag aldrig haft problem med att säga det. Förrän nu.

Att våren 2011 säga ”Jag gillar Rolling Stones” är fullt jämförbart med att säga att man älskar Lasse Stefanz, buskis, elefantöl, vägkrogsmat, gabardinbyxor eller lågprisbutikens billigaste och mest artificiella tresmaksglass.

Att säga att man gillar Rolling Stones är att erkänna att man har gett upp.

Rolling Stones har i alla tider förknippats med livet på kanten. Den rebelliska imagen som grundlades redan i mitten av sextiotalet har vårdats och bekräftats av den galne Keith och den vilde Ron och den glupske Jagger och den coole Charlie Watts. Musiken har gått upp och ned, men imagen har alltid hållits intakt.

Men nu går det inte längre.

I en enda snabb rörelse har Dressmann gjort det omöjligt att säga ”Jag gillar Rolling Stones”. Den norska butikskedjan har köpt Rolling Stones som reklammodeller, och saluför nu en kollektion som ska få medelålders braksvennar att se rebelliskt rockiga ut.

Det är en affär med enbart förlorare. Rolling Stones säljer ut den sista biten av sin trovärdighet och går mot graven med horstrumpeband runt åderbråcken

Dressmann blir utskrattade för sitt huvudlösa försök att rocka upp varumärket med hjälp av fyra pensionärer utan självkritik.

Befintliga kunder flyr hals över huvud av rädsla för ”guilt by association” och kunder som går på tricket blir rättmätigt utskrattade på nästa firmafest.

Värst är det naturligtvis för oss som har gillat att säga ”Jag gillar Rolling Stones”.

Because we used to love them, but it’s all over now.