Jag saltar mitt kaffe med tårar

Malin Wollin: ”Jag var aldrig orolig för det där med toalettpappret. Man får väl duscha sig ren och föna sig torr, sånt löser sig. Men kaffet, du kan inte ersätta det.”

Varje morgon när jag plockar fram vår kaffeburk ur köksskåpet tänker jag på två saker.

Det är en röd burk med självhäftande vita bokstäver, KaFFe står det. Joachim fick den av ett fan en gång för länge sedan.

Först tänkte jag att den inte var så himla inredningskompatibel men att det inte gör så mycket eftersom man ändå ställer undan den när man är färdig. Nu tänker jag att den är ett plåtigt monument över Joachims fotbollskarriär och alla känslor som fotbollen väcker. Varje morgon saltar jag mitt kaffe med nostalgiska fotbollstårar.

Fotbollstårar rimmar på fotbollsdårar, och dem älskar jag också.

 

Men jag tänker också på hur glad jag är att jag fortfarande har kaffe.

Jag var aldrig orolig för det där med toalettpappret. Man får väl duscha sig ren och föna sig torr, sånt löser sig.

Men kaffet, du kan inte ersätta det.

Och just som alla hade slutat bråka om handspriten och dasspappret och vitala sjuttioåringar som vägrade lyda order så såg jag den: varningen om att det kunde bli kaffebrist.

Det är så krigiskt och undantagsfilmiskt.

 

Ibland tror jag att hela Andra världskriget handlade om kaffebrist för Sveriges del, för så lyckligt lottad är jag att det är kafferansoneringen, tillsammans med anekdoterna om gengas, som fastnat i mitt minne.

De stackars människorna som varken hade internet eller Melodifestivalen eller lådvin var utöver misär och leda alltså tvungna att dricka rot av cikoria till frukostsmörgåsen.

Jag har en vän som vet att kaffebrist inte är det värsta som kan hända. Trots det känns det som om hon har glömt allting, i hennes kaffe råder nämligen vattenbrist.

 

För ett par dagar sedan skickade jag en inspirationsbild föreställande en somrig och sval outfit.

Kvinnan på bilden hade en bredrandig tröja, vit med svarta smala streck, ett par enkla svarta tofflor (förskolelärarskor som är inne nu, av någon anledning) och ett par cargobyxor.

Armypants. Blekt militärgröna, två storlekar för stora, häng i grenen, stora framfickor och ett rejält brunt bälte i midjan.

”Så här vill jag se ut i sommar”, skrev jag.

”Gillar inte såna brallor”, svarade hon.

För där jag ser en cool outfit som andas ”det är inte så viktigt för mig hur jag ser ut, men oj, nu råkade jag visst vara stilren och rätt som av en slump”, så ser min vän krig.

Armypants för armytimes, ackompanjerat av armyljud och armyhot.

Och jag skäms.

Eller, det gör jag kanske inte.

Men jag känner mig lite korkad.

 

Sen tänker jag på mitt kaffe. Att det inte blev någon kaffebrist. Att jag kan njuta min ekocertifierade fairtrade-morgondryck i mitt ekocertiferade fairtradeland och vara sval i mina armébyxor som jag aldrig köpte.

”Det är värmerekord i Sibirien. Sen smälter permafrosten och släpper ut metangas och sen är det kört”, säger Joachim.

Men vi har ju kaffe i alla fall.


Irländskt illdåd

I stället för att njuta ett avsnitt Dublin murders per vecka och förgylla åtta sommarkvällar så svalde jag ALLTING i ett svep, nästan. Och nu ångrar jag mig. Helt sockerstinn av spänning försmäktar jag i min soffa med vad? Repriser av Morden i Midsomer?

Jag mår så dåligt att jag nästan vill förstöra upplevelsen för er andra.