Hur kan frågan om flaggor och studenter ens vara en grej?
På nationaldagen gled jag ryckigt och lagom långsamt genom gröna Sverige i ett gammalt tåg.
Baklänges reste jag och det var brun gegga på eluttaget. Men det gör ingenting; om du är beredd att bjuda till så är en tågresa alltid en film där du är huvudpersonen.
Medan jag betraktade allt det vackra så läste jag artikel efter artikel om torkan och hur bönderna tar spjärn mot vad som komma skall.
Framtiden är brun på marken.
Men säg inte det till ungdomen.
Och fråga dem inte vad de ska göra i höst, de vet inte.
Och fråga inte varför de viftar med fel flagga.
Ditt jävla kukhuvud.
Jag vill inte spela dum, men hur kan frågan om flaggorna och studenterna ens vara en grej? Har alla förlorat förståndet?
Det är flaggor!
Och flaggor är astöntigt.
Det tror jag inte att jag tyckte förut, men min bästis Jasmina har lärt mig det.
Jag har i och för sig i många år stridit mot Joachim och hans fasadflagga som han plockar fram när kungen fyller får och dylikt. Var och en skäms för sig, som min mamma alltid sa, men det är ju mitt hus också.
Det är väl helt självklart att man vill visa sina föräldrar kärlek genom att vifta med hemlandets flagga, hur kan det någonsin tolkas som en känsloyttring mot Sverige?
Jag vill inte spela dum, och jag är inte arg och jag är inte besviken, jag är häpen.
För vad är poängen med att vifta med en flagga som hör till landet du ÄR i?
Om jag bodde i ett annat land och mitt barn reste svensk flagg så skulle det nog inte betyda så hiskeligt mycket, för jag inbillar mig att vi hade flyttat dit. På grund av jobb eller annan härlig möjlighet.
Men om jag var en förälder som hade flytt krig, förtryck eller fattigdom och mitt barn står färdigbakad i ett land som inte är mitt, som inte är på riktigt hemma, viftandes med en symbol för det som är hemma men som på grund av katastrof och orättvisa inte kunde stannas i så skulle spjällen stå öppna, ja.
Gråta rakt fram, tårar av lycka, stolthet, sorg, saknad och vemod.
Man kan tycka att gymnasiet är en småsak att ta sig igenom, och jag minns själv att jag tyckte att hela tillställningen var överdriven. Framför skolans entré stod idel skolkare.
FY FAN VAD VI ÄR BRA! skrek vi, för så går texten, men vi kan ju inte ha känt så.
Det är hos föräldrarna storheten ligger. Där står vi och känner oss gamla, kroppsligt lite mindre än igår, nu är det vi som vinkar och funderar på om buffen kommer räcka och om livet kommer lösa sig, på samma gång. Mammorna har sandaler som är skönare än snyggare, papporna harklar sig som sina pappor. Vi ser våra små barn som nu är starkare än vi, hjärtat värker av stolthet, dåligt
samvete och ömhet.
Allt som gjort ont och allt som varit ljuvligt, idag tar smärtan studenten.
Och så plötsligt: flaggan som representerar ditt ursprung.
Tårarna rinner hela vägen ner i sköna sandalen, fyller hälen, fyller själen.