På inbillad turné

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som vi i hitta-på-branschen säger:

Ett inställt författarbesök är också ett författarbesök.

Det är tidig kväll i Nyköping, en nedsänkt Volvo 740 försvinner utanför fönstret, och jag äter snålt saltade grillspett på den lokala greken, väljer couscous i stället för pommes och dricker två glas av husets röda, men ringer internetbanken i smyg innan jag beställer in det andra.

Jag borde inte vara här.

På stadsbiblioteket övergick bibliotekariernas lätt stressade uppsyner snabbt i illa kvävda flin när jag stövlade in i lokalen.

En vecka för tidigt.

Så nu sitter jag här och försöker rädda ansiktet, en man på en inbillad turné, mitt i steget, nästa stad, nästa stadshotell, rökrum och stärkta lakan, två mellanöl och en Plopp ur minibaren.

Livet på vägarna, alltså.

Rock’n’roll.

Och visst, det är kanske mer svettiga ostmackor och pulverkaffe än champagne och limousiner, och visst, kvinnorna i publiken kanske mer verkar vilja ge mig ett mål mat än äta mig till efterrätt, men jag älskar dem, varenda en av dessa uppriktigt nyfikna kvinnor, det är på deras utslitna axlar kulturen vilar.

Jag promenerar till stationen. Vänthallen har redan stängt. Utanför sitter en snaggad pojke, och bredvid honom en flicka i förrförra årets skor.

Mellan sig skickar de en pet-flaska renat och jag önskar att jag kunde höra vad de pratar om.

Marken är täckt av stora bruna klumpar av lössnus, och det slår mig att det var här Anna Lindh bodde, och att det påminner så mycket om där jag kommer ifrån, att det är så jävla mycket Sverige, och jag längtar hem och bort och kanske redan tillbaka.

Jag vet inte om pojken och flickan väntar eller i så fall på vad. Men när de har druckit upp kastar pojken pet-flaskan på marken. Sedan går de därifrån.

Och vore det inte för att dagens författarbesök visade sig vara ett inställt författarbesök så skulle jag säga att de kan träffa mig i baren efteråt, och då skulle tanterna längst fram skratta av den enkla anledningen att det är så otänkbart att det blir roligt.

Det har bara hänt en gång att det fanns en bar i samband med mitt författarbesök. Det var i Trollhättan. Jag vågade inte dricka en droppe av rädsla för att tappa koncentrationen.

Mot slutet sa jag till publiken att de kunde hitta mig i baren, för den här författaren ska minsann bränna gaget på en rejäl fylla.

Men då hade baren redan stängt.