Skolbabblet har fått oss att glömma idrottens roll
Det är inne att snacka om skolan. Det babblas varje dag om flumskolan, om Jan Björklunds alla misslyckanden, betygsystem hit och dit och om det stora jämlikhets- och integrationspusslet som skolan en gång var. Skolan ska tydligen lösa alla problem i Sverige.
Och av någon anledning har idrotten försvunnit ut ur debatten. Ingen pratar om idrott och integration i samma mening längre.
Det verkar inte vara viktigt. Varför? Vad hände?
När jag var 13 år gammal började jag i Järnbrottsskolan i Frölunda. Där gick ”villabarnen” i samma klass som ”torgetbarnen”, alltså vi med invandrarbakgrund som bodde i betongkolosserna.
Några av mina klasskamrater spelade rugby i Frölunda Rugby Klubb. En gång följde jag med och prövade på den här konstiga sporten.
Där stod vi. Iranier, araber, svenskar, assyrier och finnar med helt olika bakgrunder och samhällsklasser. Inte en helt vanlig syn.
Vi var SD:s värsta mardröm. Våra föräldrar var både utbildade och outbildade. Nån jobbade som chef på Volvo, en annan på vårdhem för gamla. Vår tränare hette John och var en mörk, lång engelsman som flyttat till Sverige för kärleken.
Vi blev också förälskade, i sporten och gemenskapen som rugbyn är känd för. På kvällarna efter skolan tränade vi och umgicks när våra andra klasskamrater gick hem till villaidyllen eller hängde vid torget med sina egna. Det var efter skolan vi blev bästa vänner. På rugbyplanen betydde klass, språk, pengar och bakgrund ingenting.
Sen gick vi vidare till gymnasiet. Några började i Frölundagymnasiet, andra i Polhemsgymnasiet på Hisingen och ett par började jobba direkt efter nian. Men knappt något förändrades för det här kompisgänget. De flesta fortsatte komma till träningarna. Vi blev bättre, både som lag och som vänner.
Vi vann turneringar, vi sov över hos varandra, våra föräldrar blev vänner och en kompis lärde sig till och med farsi och charmade iranska tjejer på de persiska fester han fick följa med på.
Så här fortsatte det även efter gymnasiet. Vi höll ihop - trots alla olikheter och förändringar genom åren. Sist jag var på en nostalgisafari i Frölunda fick jag veta att de lagt ner både Järnbrottsskolan och Frölundagymnasiet. Konkurrensen från friskolorna blev för hård, skolorna överflödiga. Det i ett område fullt med nybyggen och nyinflyttade barnfamiljer. Rugbyklubben står kvar än i dag. Nya generationer gör samma resa som vi gjorde.
Men mina andra klasskamrater minns jag knappt längre. Och varför skulle jag göra det? Vad hade vi gemensamt? Skolan? Det räckte för att föra oss samman, men inte hålla oss samman.
Veckans lärdom
Tidigare i veckan skrev jag en kolumn där jag försvarade Radiotjänst för att de nu vill att alla som har en dator ska betala tv-avgift. Det borde jag kanske inte gjort. Jag hade glömt hur mycket vi svenskar verkar ogilla Radiotjänst. Och att många svenskar verkar verkligen ogilla att jag - en invandrare - skriver ”vi” svenskar.
Veckans actiondrama
Edward Snowden - mannen som avslöjade #Prism - jagas av USA. Först var han i Hongkong. USA drog in hans pass, men han kunde ändå åka till Moskva. Därifrån skulle han åka vidare till Kuba. Journalister bokade biljetter på samma flyg - men Snowden dök aldrig upp. Nu sägs han hänga på Moskvas flygplats. Julian Assange, Wikileaks och Ecuador är inblandade. Ingen har ännu sett till Snowden, varken i Hongkong eller Moskva. Han kan vara var som helst. Den här storyn har allt. Och väldigt få i Sverige bryr sig.