Vad vet egentligen Lööf, Sjöstedt och Åkesson som vi andra inte vet?
Det kommer opinionsmätningar i parti (hoho) och minut just nu och intrycket är att det går dåligt för alla utom Centern, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna,
Sveriges sinsemellan tre mest olika partier.
Vad vet egentligen Lööf, Sjöstedt och Åkesson som vi andra inte vet?
Kanske får man börja underifrån för att hitta svaret.
Sämst går det för Kristdemokraterna, som trängs mellan SD på ena sidan och Gud på den andra. Man vet inte vem de väljer i skarpt läge. Inget blev klarare när en höggravid Ebba Busch Thor gästade SVT:s Så ska det låta och med en klar och kristen stämma frågade sig (”rappade”) om man måste bli förälder bara för att man råkar ha haft oskyddat sex. Det löser sig heter låten, men KD ska nog inte ta Timbuktu på orden här. EBT gjorde helt rätt i att skaffa en escape baby just nu.
Miljöpartiet har det ungefär lika tjorvigt. Originaluppsättningen i foträta sandaler fick snällt stå åt sidan när MP intog storstan och belägrade Rosenbad, men sen tog bränslet liksom slut. Att vara indignerad över vapenexport, flyktingmottagande och Bromma flygplats var en smal sak när besluten fattades av någon annan. I regeringsställning förstår man verkligen inte vilka de vill vara.
Efter alliansens popifieringsprocess är det bara Jan Björklund som består, i all evighet, amen. I veckan twittrade han: ”Avtal mellan Sverige o Iran måste inte signeras i Teheran, kan ske i t ex Stockholm. Bilder på svenska statsråd i slöja bör undvikas”.
Att vara för handel med medeltida regimer, men emot att det ska synas hur medeltida de är, är en så folkpartistisk hållning att Liberalerna borde använda det i sin introduktionskurs om de har någon.
Moderaterna borde ha kul i oppositionsrollen, men har olyckligtvis valt en partiledare som tycks sakna åsikter – Anna Kinberg föredrar som bekant att ”konstatera” saker – varför isoleringen av Sverigedemokraterna blev allt svårare att ta på allvar. När M slut-ligen tog det klivet högerut låtsades AKB som om INGENTING EGENTLIGEN HADE HÄNT. De skulle ju bara prata lite med varandra. Inte hångla!
Sossarna så. Från hösten 2015 då Stefan Löfven deklarerade att ”hans” Europa inte har några murar har det hänt en del. I februari 2017 släpps till exempel inte en jävel över Öresundsbron. Sveriges arbetareparti är också mer eller mindre emot vinster i välfärden och tycker typ att föräldraförsäkringen borde delas jämnt. Samt att klasskillnaderna är lite problematiska. Väl?
Det är mycket som är grumligt hos Sveriges riksdagspartier och det är inte så konstigt. Politik är ju det omöjligas konst och tiderna är speciella. Och ändå sticker tre huvuden ut.
Annie Lööf vill ha öppna dörrar – för invandring, handel, välfärds-kapitalister och lönesättning. Det går inte att missförstå Centerpartiets ledare i en enda fråga. Lööf är så tydlig att hon gränsar till endimensionell.
Jonas Sjöstedt tycker tvärtom i allt utom flyktingfrågan. V-ledaren är också väldigt tydlig med det.
Jimmie Åkesson leder landets mest lättlästa grabbgäng som alltid pratar högst och placerar sig längst ut i frågor de bryr sig om, som migrations-, försvars- och kulturpolitiken. I de, för SD, mer marginella frågorna som pensionärsskatt och friskolor kan man bekvämt sälja sig till högstbjudande.
Vem bryr sig, liksom.
Högerpopulismens återtåg har skapat en ny politisk spelplan och enkla budskap firar triumfer i hela världen just nu. Att analysera opinionsundersökningar och tyda väljarkåren är alltid vanskligt, men ibland är det kanske inte så klurigt som man tror.
Tänk om folk bara vill ha politiker som vet vad de vill och säger vad de tycker?