Jag skulle gärna dela cell med Chelsea Manning
I Danmark funderar kriminalvården över var den danska konstnären Ibi-Pippi Orup Hedegaard, dömd för ska skadegörelse, ska avtjäna sitt fängelsestraff. Hon har nämligen bytt kön från man till kvinna, men bara juridiskt, det vill säga, hennes kropp är intakt.
Andra offentliga inrättningar brottas med samma fråga. Gym, idrottshallar och badhus – ska personer som bytt juridiskt kön automatiskt också få byta omklädningsrum?
Jag tillhör dem som inte vill dela dusch med Ibi-Pippi Orup Hedegaard, vilket får Lisa Magnusson på DN att kalla mig fördomsfull. Hon menar att jag har samma syn på transpersoner som man förr hade på homosexuella.
Det är sant att alla frigörelseprojekt först bemöts med skepsis eller aggressioner, men jämförelsen haltar ändå. Det är skillnad på om Ibi-Pippi går in på damernas och om Eva & Efva gör det.
Frågan är inte heller jämförbar med när vita sydstatsamerikaner på 50-talet förväntades dela bussar och dricksfontäner med svarta. Det här handlar om människor i helt andra situationer.
Hur förklarar en mamma för sina barn på badhuset att Ibi-Pippi har en kvinnlig penis, så därför får hon vara här med oss, men pappa måste gå in genom en annan dörr, för hans penis är något annat?
Det är inte transpersonernas problem hur majoritetssamhället ska prata med sina ungar. Man är dock skapligt fyrkantig, fantasilös och snål om man tror att många föräldrars tveksamhet eller motstånd att föra ett sånt samtal enbart handlar om fördomar eller ”brist på kunskap”.
Jag skulle gärna dela cell med Chelsea Manning och dusch med Aleksa Lundberg, men inte med Ibi-Pippi Orup Hedegaard.
Varför?
Därför att Mannings och Lundbergs kroppar kommunicerar, de berättar nåt för mig som jag måste ta på allvar.
Jag inser själv att svaret är slirigt. Hur mycket måste en kropp vara förändrad för att jag ska tro på den? Måste en kvinna som bytt kön till man odla skägg för att omgivningen ska övertygas om könsbytets ärliga uppsåt? Ska en man som identifierar sig som kvinna verkligen behöva kastrera sig att för att vi andra ska nöja oss?
Det vore ju för jävligt.
Men ändå: så snart det handlar om situationer där nakna människor ska samexistera blir det mer komplicerat än teorierna önskar. Jag önskar att jag i en badhussituation kunde betrakta Ibi-Pippi som vilken annan kvinna som helst, men jag gör inte det.
Fördomar, tillit, kollektiv och privat erfarenhet grumlar runt i samma gryta. Jag tror inte för ett ögonblick på påståendet att alla män, och alla som nyss var kategoriserade som tillhörande det könet, är våldtäktsmän. Samtidigt vet vi ju att de finns, liksom fluktarna, blottarna och provokatörerna.
Frågan om var vi ska placera en juridisk könsbytare som Ibi-Pippi Orup Hedegaard reser en annan: måste vi alls ha könsseparata fängelser och omklädningsrum, varför kan vi inte bara strunta i det där vi har mellan benen? Vi har ju könsblandade skolor och arbetsplatser?
Det är den vackraste av utopier, den bär jag själv, men samtidigt är det ju nåt som hindrar oss från att göra verklighet av den. Nakenhet trasslar till.
I ETC anklagas jag för att ställa svaga grupper mot varandra eftersom jag påpekar att ett hinder för Ibi-Pippi att dela dusch med andra kvinnor borde vara att vissa kulturer inte tillåter den sortens normbrytande beteenden. Men det här är ju de progressivas växande dilemma; olika grupper som behöver vårt stöd har ofta motstridiga intressen. Vi löser inte dessa
genom att ignorera dem.
Utopier förvandlas till revolutioner när de blir konkreta och handfasta i vår vardag, såsom rätten att genomgå ett könsbyte och allt praktiskt som detta kan medföra även för andra.
I början på varje sån process uppstår exempel som skrämmer majoritetssamhället och som revolutionärerna regelmässigt avfärdar som extrema och därför ointressanta eller som ren hatpropaganda. I efterhand brukar man förvånas över ”hur folk de på den tiden” hade panik över nåt som sedermera blivit till självklarheter.
Så kommer det bli även med trans- och könskorrigeringsfrågan, men det betyder inte att revolutionens mest radikala idéer nånsin kommer uppfattas som visionärt vettiga.
1973 gav Gunilla Wolde ut barnboken Totte och Malin. I leken klär de av sig och konstaterar att de ser olika ut, för när Totte blir stor ska han bli pappa och Malin ska bli mamma. Det här, menar radikalerna, är ett intolerant sagoberättande som måste bort.
Inom arkeologin pågår nu en diskussion om man verkligen ska könsbestämma mänskliga kvarlevor. Läkare uppmanas att inte sätta kön på nyfödda barn. Och behövs verkligen ett ord som kvinna när ett begrepp som ”livmoderbärare” inkluderar alla som kan få barn?
Och så vidare.
Man kan himla med ögonen antingen åt förslagen eller åt oss som vill prata om dem, men idéerna är så många nu att det börjar bli svårt att avfärda samtliga som aparta.
Frågan om trans och könskorrigeringar är en av de största utmaningar vi ställts inför erfarenhetsmässigt, biologiskt, filosofiskt, medicinskt, kulturellt, juridiskt, idrottsligt, politiskt och rent praktiskt – mer än så.
Jag tycker det är spännande. I min värld ska alla få plats, men hur organiserar vi det på bästa sätt? Problemet nu är att de flesta transpersoner varken vill, vågar eller kan besöka ett badhus. Och inget är så farligt för dem som att sitta på kåken. Detta måste ju lösas, men hur?
Kalla mig vad ni vill – fördomsfull, fobisk, whatever – jag lånar gärna ut mig till det om vi kan få i gång en debatt. Men påstå aldrig att den här frågan är enkel.