Vi måste besinna oss – innan revolutionen övergår i galenskap
Det ligger mycket i beskrivningen av Metoo som en revolution. Ingen tror väl att exempelvis självutnämnda manliga genier nu kan fortsätta att svinpälsa sig på våra teatrar. Det är faktiskt fullt ut möjligt att Metoo för alltid och i grunden har förändrat förhållandet mellan män och kvinnor i Sverige. Om än inte i våra grannländer där Metoo ingalunda haft samma tsunamieffekt som hos oss.
Men som under alla revolutioner är det illa att befinna sig på den förlorande sidan. Som en blixt träffade revolutionen sina aningslösa offer. Ena dagen framgångsrik, omhuldad och populär programledare i tv med god ekonomi och full trygghet. Nästa dag vid skampålen och arbetslös. Revolutionen
i Sverige har hittills avrättat något dussin män och en kvinna. De anklagelser som riktats mot delinkventerna har skiftat. Men en sak har de alla gemensamt. Ingen av dem har befunnits skyldig i domstol för vare sig sexuella trakasserier eller annat. De har alla dömts av en kombination av nätskvaller och journalistik. Alltså lynchats.
Som ni märker, här bränns det. Minsta invändning mot revolutionens avig-sidor och man löper i det nuvarande stämningsläget risk att bestraffas för att stå på sexförbrytares sida och försvara patriarkatet. Jag hade länge hoppats att min favoritjurist i medierna, Mårten Schultz i Svenska Dagbladet, skulle ta det här steget först. Han är ju åtminstone en yngre man och därmed mindre suspekt.
Men nu är det som det är. Innan det är försent och Metoo övergår i galenskap måste vi besinna oss. Revolutionens goda sida är uppenbar, insikten
att vår omskrutna svenska jämställdhet i stora delar var en illusion. Men den onda sidan av revolutionen är också uppenbar, eller borde vara det: lynchjustisen, personliga hämndmotiv som plötsligt fått trovärdighetens vingar, råa politiska motiv, strävan att skada konkurrenter, missriktad feministisk ambition att undergräva rättssäkerheten eller gammaldags svart hat som nu kan kläs upp i Metoos silverglänsande rustning. På allt detta duggar exemplen i dagens medier.
Som den liberala före detta ledarskribenten när hon i Expressen (7 dec) hävdar att det framför allt är ”vänstern” som ”nu avslöjats som snuskgubbar, våldtäktsmän, tafsare och på andra sätt riktigt misogyna kräk som under lång tid påstått sig vara lojala med kvinnokampen”. Eller den liberala ledarskribenten i DN (8 dec) som brännmärker Socialdemokraternas ”förljugna nolltolerans” för att det sägs att riksdagens talman (S) år 2008 ”ska ha försökt lura in en ung kvinnlig kollega på sitt hotellrum och hotat henne med att avsluta hennes karriär”.
Eller, för att ta det mest näraliggande exemplet för Aftonbladet, när konkurrenttidningen Expressens chefredaktör Thomas Mattsson framträdde med ett långt och makalöst fräckt begravningstal över Aftonbladet. Där hängde han ut tre av våra medarbetare med namn och bild, diskuterade deras sparkning från Aftonbladet som en sorts självklarhet, fällde krokodiltårar över hur dyrt det skulle bli med sparkningen eftersom det inte fanns rättslig grund, inga domar, och passade i förbifarten på att avskeda vår chefredaktör. Det hör till saken att det också på Expressen finns medarbetare som drabbats av bannstrålen från Metoo. Dock utan att hängas ut med namn och bild, inte ens i Aftonbladet.
Vad Thomas Mattsson gjorde, förutom att försöka torpedera sin konkurrent, var att han suddade ut gränsen mellan tidningar med pressetik och nätskvallret. Det som stått i en riktig tidning upphöjs till en helt annan grad av trovärdighet. Tills nu.
Alla som nu lynchas på detta sätt har barn och andra anhöriga. Ett av skälen till vår snart raserade pressetik, att inte hänga ut icke dömda men omskvallrade personer, är just den skada som då framför allt drabbar barn.
Och nu, för säkerhets skull. Nej, jag försvarar inte män, inte ens journalistkolleger, som ägnar sig åt sexuella trakasserier. Nej, jag anser inte att alla svinpälsar skall komma undan. Dagens Nyheters avslöjande av den så kallade Kulturprofilen i knät på Svenska Akademien var gedigen journalistik fjärran från nätskvaller.
Men jag vägrar att ansluta mig till de kolleger som fegt hukande hymlar om att ”alla män bär ett ansvar” (DN:s kulturchef Björn Wiman 11 nov). Eller än värre, ”alla män bär skuld för de sexuella övergreppen” (kulturskribenten John Sjögren i SvD 13 nov).
Alla värdetransportrånare är män. För sina gärningar bär enbart de själva skuld. Inte vi andra män.
Det är fullt möjligt att vara man, feminist, varm anhängare av Metoo och samtidigt oskyldig. Tills motsatsen är bevisad, nämligen.
FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT...
... till och med de mest förbenade högerpartister ibland kan ha rätt. Som Ivar Arpi i sin slutkläm i ledarartikel i SvD den 8 december. Men det är klart, kan blinda hönor så kan väl högerpartister. Ibland, alltså.
... Svenska Akademien, stadgemässigt kan, och bör, utesluta den ledamot som uppenbarligen skvallrat om kommande Nobelpristagare för den så kallade Kulturprofilen. Inte minst som han kunde utnyttja informationen för att skaffa sig sexuella tjänster.