Vi sviker oss själva – om och om igen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Som ur en feberdröm vaknar jag. Kallsvetten klibbar mot örngottet.
Nyss befann jag mig i en SVT-studio i Göteborg. I drömmen hade jag precis varit med i lekprogrammet ”Doobidoo”. Lasse Kronér bar för stor kavaj och gymnastikskor.
Nu var leken över. Jag och Lill-Babs hade förlorat. Vi fick var sin blomsterkvast. Nejlikor. Snart skulle eftertexterna rulla. Husbandet spelade något klämmigt. Publiken klappade i otakt. Nu skulle vi gäster dansa. Så där lite spontant. Se glada ut.
Och Lasse Kronér armbågade mig hårt i sidan och väste:
– Men dansa då!
Och jag dansade. Nej, jag rörde mig. Stötigt och klumpigt med överkroppen. Fäktade lite med armarna. Som sittdans, fast stående.
Ett ögonblick av självförakt, som att fimpa sig i handflatan. Med Lill-Babs hysteriska skratt i vänster öra som mest utmärkande skillnad.
Sedan vaknar jag.
Några veckor hinner passera innan känslan återkommer. Jag står längst in i en bar med en ljummen Heineken i handen. Någon kommer fram. Han förklarar att han har skrivit något elakt om mig i sin blogg. Han vill prata lite. Berätta om sig själv.
Och helst vill jag bara be honom att skjuta sig i skallen med ett dubbelpipigt hagelgevär.
Men jag nickar och säger: Jaha, vad kul. Jaså? Intressant. Jaha. Där ser man. Spännande.
Och dagen efter sitter jag på restaurang Alfredos i Hammarby sjöstad och petar på en köttbit som till både form och smak indikerar att detta är slaktavfall som kocken har kräkts ut på tallriken. Men när servitrisen kommer fram och frågar om det smakar bra säger jag:
– Jättegott!
Sveket är identiskt. Våldet mot den egna viljan och integriteten är precis lika påtagligt som i drömmens, eller verklighetens, slutminuter av ”Doobidoo”. När husbandet spelar och gästerna fäktar lite räddhågset med armarna. Alla med samma blick.
Den Där Blicken.
Samma som när gästerna i Stina Dabrowskis talkshow tvingas hoppa i bild. Dessa små ledsna skutt. Blickarna som endast andas före detta värdighet. De vill inte. Men de hoppar.
För att de redan har gett upp. De gillar läget och sväljer. För att de vet.
Livet är ett pärlband av svek. Små motvilliga, mentala avsugningar.
Och ingen kommer någonsin att svika dig lika innerligt och ofta som du själv.