Tristess kan vara en dödlig cocktail
Det är med gråt och tandagnissel man läser Aftonbladets sammanställning av de bestialiska tonårsmorden, där unga människor mördat och lemlästat både flickvänner, kompisar och lärare. Bara under de senaste tre åren har nio sådana brott begåtts i Sverige.
I går inleddes rättegången mot tre ungdomar i Hofors som misstänks för att ha stampat ihjäl sin lärare.
I fredags dömdes tre unga män för att ha torterat en 26-åring till döds i Bollnäs.
Efter flera timmars tortyr styckades hans kropp och dumpades i en sjö. Men först slog de tänderna ur huvudet på honom. Allt filmades med mobilkamera.
Detaljerna kring dessa och liknande brott är så groteska att de är närmast omöjliga att ta till sig, och jag ska inte plåga er med fler detaljer.
Däremot måste vi nog sluta betrakta det besinningslösa tonårsvåldet som enskilda händelser, söka efter de gemensamma nämnarna och därefter sätta in åtgärder.
Sätta in åtgärder – det låter ju samhällspräktigt och redigt, precis sådant som en darrig rektor brukar stå och stamma in i lokal-tv:s kamera när det hänt något på just hans eller hennes skola. Något som kommunalråden säger.
Jag vet ingenting om vad som måste göras, mer än att bristen är skriande och att stora delar av en generation är på väg helt åt helvete. En kriminolog pratar i Aftonbladet om hur de unga våldsverkarna har gemensamma drag, med ”personlighetsstörningar med antisociala drag”.
Antagligen har många av dem också idioter till föräldrar, aningslösa lärare, meningslösa kompisar och en tidigt cementerad insikt att deras liv är dömda att misslyckas. Och varken GHB eller billigt smugglad skitsprit är någon långvarig tröst.
Tristess och uppgivenhet i kombination med primitiv våldskultur och billiga droger. Det är en dödlig cocktail.
Nu ska jag skriva något som kommer att göra många läsare upprörda och kränkta:
Jag misstänker nämligen att en stor del av problemet ligger i Bålsta, Bollnäs, Vollsjö, Hofors, Stureby, Sparsör och en mängd andra svenska orter där det kanske inte alltid är fullt så festligt att vara ung. Där arbetslöshet och känslan av övergivenhet redan gnager på föräldragenerationens själar, där skatteunderlaget är så svagt att det inte räcker till ungarnas drömmar, och där framtiden är ett dåligt skämt för många unga.
Och märk väl: detta handlar inte om hårdare tag eller lära sig veta hut. Det är så otroligt mycket allvarligare än så.