Barnen fick mig att upptäcka min uppgift på jorden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad är det som händer med mig ibland, jag ställer mig utanför min egen kropp. Jag är inte där, jag är ett tomt skal som håller masken. Som spelar mig själv.

Jag spelar mig själv bra, nästan för bra. Det borde ingen människa kunna göra, det borde vara förbjudet. Varje gång man spelar sig själv borde man få ett straff. –?Jag ser dig!

Du är inte dig själv längre, tre djupa andetag och var här och nu! Fly inte hela tiden från dig själv när det är jobbigt, stanna i situationen.

Jag besökte Liseberg i helgen, där var det barnens dag, de sjuka barnens dag. Barnen som annars åker in och ut från Silvias barnsjukhus i Göteborg. Barnens blickar var rädda och oroliga, det är svårt att inte se deras lidande. Där finns oftast inget hopp kvar, bara dystra öden. De är barn och de ska kanske snart möta döden.

Jag ler och tittar på en liten flicka med grått kort hår, hennes grå kläder smälter samman med hennes bleka ansiktsfärg, hon ser gammal ut även om hon bara är åtta år.

Hon tittar upp på mig och säger att hon heter Tove. Under armen bär hon en liten nalle. Nallen har bandage runt foten. Jag frågar vad nalle har råkat ut för. Tove svarar med tunn röst att nalle har brutit benet! ”Det är synd om nalle”, säger jag, Tove svarar inte. Hon vill ha min autograf och det är därför hon är här.

Jag försöker le åt alla, ge energi, vara rolig och tramsig, men jag har också en gräns.

Barnen står på rad och väntar med spänning på att möta sina idoler, men de möter sällan ens blick, de är inte pratglada, de är inte ivriga, de har vuxit upp för snabbt, de har varit tvungna att möta sina rädslor för tidigt, i stället för att bara få vara barn.

Jag har kommit fram till vad min uppgift på jorden är, det är skönt att veta. Att få inspirera, att få dela med mig av mig själv – det är därför jag är här. Jag får många kommentarer varje dag på min blogg, många är från unga tjejer som frågar mig om olika saker om livet. Jag svarar så gott jag kan. Jag är ingen expert. Jag har inte levt mitt liv perfekt, jag skriver mycket om min ångest. Jag vågar vara svag. Jag tror det är därför som många ser mig som en stark förebild, för att jag vågar säga sanningen, för att jag inte hittar på att det finns en drömvärld. För att jag berättar att jag också kan känna mig liten och rädd.

Livet har inga genvägar, vi får ta oss igenom skit, vi får motgångar, allt för att testa oss och för att göra oss starkare.

Det är därför som jag står här i dag och spelar mig själv på en stor scen på Liseberg – för att jag vågat vara mig själv och för att jag känner igen mig i barnens lidande. Om jag kan hjälpa dessa underbara barn att orka med en dag till så är det det minsta jag kan göra av mitt liv.