Lådorna i hallen rymmer inte mina känslor
”30 kg max” står det på kartongerna som lutar mot ett avskavt vägghörn i vår hall.
Joachim lovade att vi skulle ta ner den där väggen när vi köpte huset. Det har gått nitton år.
”30 kg max” står det på de hopvikta kartongerna som vilar mot den ej nertagna väggen i vårt hus.
Trettio kilo, tänker jag, klarar en flyttlåda bara tio nyfödda bebisar?
Om du inte förstod att det var flyttlådor som stod lutade mot vår vägg i hallen så är det nu jag berättar för dig:
Att mitt barn flyttar ifrån mig.
Flytta hemifrån heter det visst. Men vad vet huset, vad bryr sig väggar och golv. Det är jag som känner känslor, det är jag som blir lämnad. Det här handlar inte om mig, nähä och vem handlar det om då? Hon är välkommen hit när hon vill men jag kan inte åka hem till henne hur som helst.
Jag ska visst vara den vuxna och visa hänsyn. Så lyder alla oskrivna regler jag aldrig har läst: att jag som är mamman bara ska acceptera och hantera och gå vidare. Vara glad för hennes skull ska jag också vara.
30 kg max.
Tio bebisar.
Hon och nio nyfödda kamrater i den där lådan. Vad väger ett barn när hon flyttar ut?
Tusen
Miljoner
Miljarder
Mina känslor väger mer än trettio kilo och ryms inte i lådor vi lånat av grannarna.
”Tjugo kronor kostar en flyttkartong på Clas Ohlson, sa Joachim och jag tänkte att det är väl onödigt när vi bara ska använda dem en gång. För jag är säker på att de andra kommer vilja bo kvar här gratis och bekvämt i alla sina dagar. Ska vi ha tio flyttkartonger under pingisbordet i alla år? Känns stökigt.
Visst vill jag att mitt vuxna barn ska flytta, men jag vill det ju inte. Förstår ni hur jag menar då?
30 kg av skålar och tallrikar hon fick när hon fyllde arton år.
”Vilka tråkiga presenter”, sa hon då.
”Du kommer tycka att det var bra presenter den dagen du flyttar”, sa vi.
Tio bebisar i en låda med denna sidan upp och när hon kröp med ena benet under kroppen så var det så många år kvar på det där golvet och nu har dagarna tagit slut.
Det var de där dagjävlarna som var livet. Vi har mycket mer liv kvar, men hon flyttar nu. Hennes dagar fortsätter någon annanstans.
Vi har bråkat mer på slutet. Är psyket skaffat så att vi grälar oss isär så att det onaturliga ska kännas rimligt? Jag vill fråga henne om hon tror att det stämmer. Men jag är rädd, hon svarar nog bara att hon bråkar för att jag är så jobbig.
Om jag hade varit en bättre mamma, hade hon flyttat mjukare då? Har jag sett mitt barn tillräckligt?
Om inte så är det så dags nu. Jag får åka dit och ringa på om jag vill se henne.
Från och med nu.
Jag vill höra att hon tvekar i vuxensteget, är det för mycket begärt?
Hon kommer hem och har köpt sopkärl, kökshandduk och bullformar, rutigt rosa.
Hon har rutiga bullformar men varken soffa eller köksbord.
”Du får sitta på golvet och äta bullar” säger jag.
”Jag har köpt en sittpuff”, säger hon.
Den sista kvällen ska vi laga något riktigt gott, tänker jag när jag somnar.
När jag vaknar är det flyttdag och den sista kvällen, den sista chansen att laga något minnesvärt, var igår.
Och nu är det försent.
30 kilo väger mitt huvud när jag lyfter det från kudden, sätter fötterna på golvet och bär ut mitt barn.