Bakom varje huligan står en arg folkmassa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om och om igen. På teven flimrar skandalscenerna förbi. Vi kan inte sluta titta när mannen springer in på Parkens gräsmatta.
Kanalens experter talar med upprörda röster om en ensam galning.
Jag kommer att tänka på ett stycke ur ”Med uppenbar känsla för stil”, Stephan Mendel-Enks alldeles ypperliga reportagebok om manlighet:
En sen natt vid ett gatukök i Stockholm. Plötsligt hörs ett skrik. En råtta kilar fram genom folkmassan. Matköns killar börjar jaga djuret. En av dem är utvecklingsstörd. Han hinner ikapp.
Inför äcklade matgäster stampar han ihjäl råttan.
Det kunde lika gärna ha varit berättelsen om skandalen i Köpenhamn.
Jag vägrar tro att vansinnesdådet var en soloprestation. Ty bakom varje huligan står en irriterad folkmassa som rättfärdigar dådet.
Och jag är så evinnerligt trött på etablissemanget – fotbollsledare, spelare, journalister, Lars-Åke Lagrell – som ständigt försvarar fotbollen med förklaringar som:
– Våldet har ingenting med idrott att göra.
Det är ett jävla hyckleri.
Fotbollen har länge spatserat hand i hand med en machoindränkt våldskultur – som man ena sekunden hyllar, nästa sekund fördömer.
Som när landslagets mysige anfallare Marcus Allbäck inför matchen mot Danmark sa:
– De får gärna knäcka näsan på mig, bara vi vinner.
Och journalisterna som unisont gjorde vågen: Han står upp! Tar en smäll för laget! Sväljer smärtan! En Riktig Man!
Samma journalister som sedan chockades svårt när en annan Riktig Man – om än med högre BMI och lägre lön – ville stå upp för sitt land mot en, i hans tycke, idiot till domare.
Allt vore så enkelt om våldet stod fritt från både fotboll och intelligens. Men de huliganer jag träffat är varken dumma i huvudet eller ointresserade av fotboll.
Annat förenar dem: De är män. De fascineras av våld. Och de är berusade av samma sorts missriktade kärlek som får så många vuxna män på ståplatsläktare – kanske sitter någon av dem i en kontorsstol nära dig – att skrika att domaren är ett kvinnligt könsorgan.
Men ingenting förändras förrän medlemmarna ur fotbollens etablissemang överväger sitt eget ansvar.
Fram tills dess kan vi andra Riktiga Män fundera på historien om de som jagade råttan – och han som stampade ihjäl den.
Vem är du?