Kvar är en ständig rädsla för att det ska smälla igen

PARIS. Tre dygn har gått sedan attentaten och något som i alla fall liknar en vardag är tillbaka i Paris.

Kvar är blodspår på trottoaren, dödsrunor på Facebook och svart humor för att orka vidare.

Kvar är framför allt en ständig rädsla för att det ska smälla igen.

Jag befann mig i Stockholm på uppdrag av en fransk tv-kanal i fredags kväll när larmet kom.

Vi barrikaderade oss på ett av hotellrummen och tillsammans med mina tre franska kolleger, alla boende i Paris precis som jag, började ett febrilt sökande. Efter information om vad som hade hänt och höll på att hända, och efter nära och kära i Paris.

De vänner som inte säkerhetsmarkerat sig på Facebook svarar ganska snabbt när jag jag sms:ar dem. Någon är orolig för sin dotter som är ute i natten, men som till slut ger ett livstecken. Någon annan är instängd på en bar i närheten av attentaten men utom fara.

Jag vet inte hur många gånger jag varit ute och slarvat i kvarteren kring Place de la République de senaste åren. Eftermiddagar och tidiga kvällar längs Saint Martin-kanalen, middagar och utekvällar på restauranger och barer i Paris 10:e och 11:e distrikt, på uteserveringar ett stenkast från Le Petit Cambodge och Le Carillon, där minst 14 människor fick sätta livet till.

Attentatsmännen visste precis vilka som rör sig i området, det är hit stadens unga går för att roa sig till överkomliga priser, i kvarter som är så typiskt allt på en gång. För låt oss slå fast det på en gång; Paris är en av världens mest kosmopolitiska städer, här finns precis allt det som hjärntvättade och renläriga fanatiker hatar.

Tidigt lördag morgon landar vi i Paris och åker till Le Bataclan. Det är fullt av folk utanför avspärrningarna, av medier och allmänhet, och det är väldigt tyst. Jag pratar med Nadine, en medelålders nordafrikansk kvinna, som satt på en uteservering bredvid när blodbadet började. Hon hjälpte till i räddningsarbetet fram till klockan fem på morgonen. Scenerna hon målar upp är så brutala att jag måste titta ner på blodspåren på marken för att ta in att det är här det hände.

På trottoaren där hon står med sin dotter och några andra grannar ligger blodiga gummihandskar och en söndertrampad syrgasmask har kastats några meter bort på marken.

– Det var en mardröm, säger dottern.

Var du inte rädd att dö? frågar jag Nadine.

– Nej. Döden kommer ändå för eller senare, det hade kunnat ske här eller någon annan gång i mitt hem, säger Nadine.

– Det här är inte Paris, säger en annan kvinna som slutit upp, här säger vi god jul och jom kippur till varandra, medan andra äter couscous. Alla bor här tillsammans, vi har aldrig haft några problem!

Det är lätt att falla in i den här typen av alla älskar alla-retorik i krissituationer, och möjligen är den lite överdriven ibland. Men i Paris är den inget statement, ingen politiskt korrekt slogan. Jag tänker på mitt eget hyreshus i de nordvästra delarna av staden, tolv hushåll med människor från Sverige, Iran, Marocko, Västindien, Sydamerika, Polen, Västafrika och så ett par etniskt franska medelålders par. En högerextrem mardröm, en väldigt vanlig parisisk trappuppgång.

Lördagkvällen är obehagligt tyst i Paris. Jag pratar med en kompis som försöker förklara för sina barn.

– Jag säger att de inte ska vara rädda, men de ser ju att jag gråter hela tiden, säger han.

Det är tomt på gatorna, många etablissemang håller stängt. Den omedelbara uppslutningen som följde på attentaten mot Charlie Hebdo låter vänta på sig den här gången och dessutom har polisen beordrat människor att hålla sig hemma.

Söndag morgon är varm och solig, i centrum är det tomt, men allteftersom dagen går trillar parisarna ut igen. Trots förbudet bildas folksamlingar på öppna platser och det går inte att låta bli att le lite. Europas historiskt mest okuvliga folk tänker inte låta några förhållningsregler hindra dem från att göra det de alltid gjort bättre än alla andra; klivit ut på gatan och visat sitt missnöje.

Men om stämningen efter Charlie Hebdo var nästan trotsigt högtidlig ligger det något annat i luften nu. ”Vi är inte rädda” står det på skyltar på Place de la République, men när en knall, kanske en smällare, hörs vid 19-tiden skingras folkmassan springande åt alla håll.

En vän drar sig österut längs kanalen och skriver på Facebook: ”Paniken har spritt sig som en eld. Hela den två kilometer långa vägen är uteserveringarna tomma, välta bord och glassplitter på asfalten. Restaurangerna är nedsläkta, jalusierna neddragna, människor gömmer sig därinne. Någon har krossat en ruta för att kunna hoppa in. I varje port står en liten folksamling och tittar ut.”

På måndag morgon ska Paris skolor och offentliga verksamhet återgå till det normala.

De första dödsrunorna har börjat dyka upp på Facebook, bekantas bekanta som dött i attentaten. Efter lunch springer jag på en kollega där jag jobbar som förlorat en vän på Bataclan. Det är tystare än det brukar på redaktionen. Någon frågar hur många franska journalister som dött i attentaten, är det fler än någon annanstans i år?

Vi börjar räkna de kolleger vi vet är döda, någon lägger till ett namn, en annan svarar:

– Äh, han räknas inte, han är ju bara frilans!

Det är galghumor som knappast är menad att tryckas i tidningen, men det är väl så man hittar en väg tillbaka till vardagen; man går till jobbet, man räknar vilka man har kvar, man gråter över och skämtar om det ofattbara.