Närmare sanningen
Att förstå är det svåraste av allt.
I Arboga har två små barn mördats. En mamma kämpar för sitt liv. En familj sörjer.
Och än en gång tar jag fram Christer Berglunds enastående reportagebok ”I dödens väntrum” ur bokhyllan.
Berglunds specialitet är att återvända till brottsplatserna först när tv-bussarna åkt därifrån. I ett efteråt söker han upp både bödel och offer. Och han tar aldrig avstånd.
I stället närmar han sig en sorts sanning, bortom svarta rubriker om monster och ondska.
Och med sanningen kommer förståelsen, och kanske därmed även trösten.
Fram till den där ödesdigra måndagskvällen ägde barnens styvpappa rätten till skildringen av sin egen lycka. Han skrev små blogginlägg om vardagen i den nya villan. Om bonusdotterns potträning. Skidsemestern till Sälen.
Sedan dess har han försökt erövra rätten till skildringen av sin egen sorg.
Att som brottsoffer bevakas av media kan kännas kränkande.
Men upplevelsen vilar också i en maktlöshet inför att ordet och därmed tolkningsföreträdet av sanningen tillhör journalisterna.
Där har tragedin i Arboga varit ett trendbrott. Vilket också har mött ett visst motstånd.
Somliga har försökt antyda att familjens öppenhjärtiga berättelser kunnat fungera som tändvätska för en mördare.
Men vem är det egentligen som pratar ivrigast om personlig integritet? Är det inte samma mediemakthavare som just mist ensamrätten på ordet?
För genom sin blogg har styvpappan kunnat ge sin egen bild av familjens sorg. Han har påpekat att det finns felaktigheter i mediebevakningen. Uppmanat allmänheten att komma med tips till polisen. Och han har genom att skriva om sin sorg också upplevt att han fått stöd från sina bloggläsare.
Under de senaste åren har vi talat mycket om bloggosfärens nackdelar. Om näthat och mobbning. Men med bloggen kommer också en demokratisering av ordet.
Nu kan vem som helst ha tolkningsföreträde till den egna lyckan i ett rött hus med vita knutar. Eller till den avgrundsdjupa sorgen efter två älskade barn.
Plötsligt tillhör ordet alla, och det gör inte världen mindre brutal, inte sorgen mindre bottenlös.
Men kanske att vi kan komma lite, lite närmare sanningen. Och därmed även förståelsen.
Och trösten.