Det svider i ögonvrån när jag exporterar mitt barn
Mannen som just har exporterat ett barn sitter i en bil halvvägs över Öresundsbron där det blåser en kraftig sydlig vind och hastigheten är nedsatt. Han är på väg tillbaka norrut mot vintern och snön medan barnet i fråga snart flyger västerut över Atlanten.
Jag är mannen i bilen och barnet är en 22-årig man som är längre och kraftigare än vad jag själv var i samma ålder, men ändå ett barn eftersom jag fortfarande minns alla detaljer från ögonblicket då han kom till världen en regnig oktobermorgon.
Nu är det hans tur att klippa navelsträngen.
Avresan går från Köpenhamn och vi har kört ner dagen innan med högrock i bilen och övernattning på hotell efter en solid köttmiddag och några stadiga pilsner. Vi har kul tillsammans men inte som kompisar för vi är ju faktiskt far och son och jag är antagligen ganska patetisk när vi sitter på en rustik krog och jag förirrar mig in i ett resonemang om mina egna tonårsdrömmar om Amerika och Kalifornien. Som om han nu skulle ut och vandra i mina fantasiers fotspår.
Det ska han ju inte. Han ska ju gå sin väg och staka ut sin egen framtid. Han har ett visum som räcker i tre år och även om vi kommer att träffas både här och där så är det så det är: han går på export till Amerikat.
Morgonen är lugn. Vi plockar med packningen och provlyfter väskorna ett par gånger före frukost. Vi äter bacon och småpratar eller är tysta. Sen kör vi genom dimma. Vi är så lika på många sätt och jag märker att han blir lite nervös när vi kommer in på flygplatsen. Han gnäller om vilken jävla skitpenna och låter spänd när han ringer farmor.
Väskorna vägs in och han får sitt boardingkort. Rutten lyder Reykjavik–Seattle–San Francisco. Tusen mil hemifrån och ändå är det inte förrän han åker upp för rulltrappan mot passkontrollen som det riktigt svider till i ögonvrån men det slipper han se för då är jag redan bara en liten figur som står kvar på golvet.
Ni är väl ganska många som redan släppt era ungar ur boet, men för mig är det första gången och man blir rätt yr av känslorna där stolthet och glädje blandas med oro och – jo, det måste jag nog erkänna – en viss avund.
Nåväl. Snart nog har bilen kommit över på svensk mark och spänningen släpper. Jag sätter farthållaren på hundratio och ägnar hemresan åt att tänka på det som jag inte lyckades säga lika tydligt som jag hade velat.