Det handlar om att tro – inte veta

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har vänt gud ryggen.

Så ofta att det närmast har blivit en vana.

Ändå har jag aldrig lämnat tron på en tro, eller åtminstone möjligheten, ändå har jag återvänt till kyrkan.

Oftast i kris, i en sorts efteråt, när någon redan lämnat, när motorvägen redan släckt sina liv.

Men jag har inte känt mig särskilt välkommen.

Jag verkar inte vara ensam.

Under de senaste åtta åren har 400 000 personer valt att gå ur Svenska kyrkan.

Jag är fortfarande medlem, men har haft mina tvivel.

Och det instinktiva avståndet beror nog mest på att jag träffat alldeles för många troende som i stället har betett sig som vetande.

Men en söndagskväll i en alldeles för sen vinter, tar mig nyfikenheten till Allhelgonakyrkan, på hörbart avstånd från Götgatans skyltfönsterpuls. Med block och penna, det ska sägas.

Jag har hört allt om den karismatiske prästen Olle Carlsson, om kändisarna, med Tomas Andersson Wij och Jonas Gardell i spetsen, som regelbundet besöker kyrkan, om den toleranta inställningen till tvivlare.

Men mest av allt har jag hört om besökarantalet.

Ryktet gick om kyrkan som tvingades nobba flera hundra besökare i dörren på julaftons morgon.

En kväll som denna finns ingen anledning att tvivla. Träkyrkan är full intill bristningsgränsen. Vallfärdarna – jag känner igen flera från Stockholms krogliv – får sitta i gångarna, på golvet, till och med runt altaret.

Bredvid mig sitter en kvinna. Hon är några år äldre än jag och presenterar sig som Sofi. När vi talat en liten stund frågar jag om hon är kristen.

– Fan vet, alltså.

Som ni minns. Jag kom hit för att skriva. Men snart lägger jag ifrån mig blocket.

Jag vill lyssna. Nej, kanske inte ens det. Jag vill känna efter. Om så bara för en sekund.

Jag har aldrig sökt en frälsning, kommer aldrig att göra.

Men lite värme, en stund i stillhet. Ett enda rum där min prestation saknar vikt.

Och i den tanken vilar nog den överlevande kyrkans framtid. Inte i kristna metalband, preussiska sanningar eller gratis ballonger. Nej, tvärtom. I enkelhet, tolerans och värme.

När gudstjänsten är över sitter jag kvar en stund. Allhelgonakyrkan börjar bli tom på människor. En man samlar upp biblar från bänkarna. Prästen snyter sig i en pappersnäsduk.

Och för första gången i en kyrka upplever jag att det faktiskt handlar om att tro.

Inte om att veta.