Jag är alldeles för dum för att dra i nödbromsen
Under en reklampaus på teven under fredagskvällen går jag in på Twitter. Det är som att hamna mitt i ett barslagsmål. Det är som ett dagis för överintellektuella och skitirriterande småbarn. Vilket tjatter! De bråkar om precis allt. Om Kim Källströms övergång till Arsenal, om Yohio som förebild för unga, om von Triers kvinnohat. Och hela tiden skriver folk att deras synpunkt är ”viktig”. Att läsa så mycket utomordentligt ”viktiga” inlägg om saker som i grund och botten är så oviktiga gör att jag blir trött och grinig.
Men så ser jag en känd artist som står ut där på Twitter. Mitt bland alla viktiga inlägg skriver han kort och gott: ”Sao Paolo!!!” Och jag förstår det inte riktigt, men jag blir glad och tänker: Vad härligt ändå. Där sitter han hemma och tittar ut över snöblasket och får plötsligt drömmar om Sydamerika. Han bestämmer sig! Han ska åka till Sao Paolo! Det finns något underbart i det där lyckligt impulsiva. Den oförställda entusiasmen! Och jag tänker att sådär vill jag också bli. Jag vill också kunna använda mina mediala ytor till att ropa ut någon ort jag drömmer om att resa till, utan att just förklara mer än så.
Men jag blir konfunderad när den kända artisten tio minuter senare skriver: ”Oslo!!!” Vad hände nu? Har han ändrat sig? Ska han till Oslo nu?
Jag förstår snart att han tittar på ”På spåret” på en annan kanal. Han ser till att twittra ut de rätta svaren innan de tillkännages i teverutan, så att folk ska förstå hur allmänbildad han är.
Jag byter till ”På spåret”. Jag har aldrig gillat programmet, mest för att det är en påminnelse om hur dum i huvudet jag är. Jag kan ju ingenting. Ligger i soffan och gapar med stora rädda ögon, som en abborre på bryggan. Jag minns när jag var barn och tittade på ”På spåret” med mamma och pappa. Oldsberg läste ledtrådar på tio poäng och i dressinen väste omedelbart Hoa-Hoa och Thomas Wernersson med varandra och föreslog vildsint städer och handen vilade på nödbromsen.
När det var som mest obegripligt så drog de, och trötta men lyckliga kunde de meddela: ”Dortmund.”
Det var inte klokt!
Och jag tänkte att en av välsignelserna med att bli vuxen är att kunna sitta i soffan och hänga med i det där! Att sitta med en fru och väsa orter till henne, hugga den på tian. Men det inträffar inte. 25 år har gått, men jag sitter fortfarande och gapar. Som fisken på bryggan. Det finns nåt sorgligt i det.
Phuket!