En resa i grevens tid

Vid Sveriges första borg på Visingsö har fyra kungar dött

En gång var det världens centrum – kungarnas och vindarnas ö.

I dag lyser kungarna med sin frånvaro men Vätternvinden friskar fortfarande i kring borgruiner, kyrktorn och äppel­trädgårdar.

RESA tog färjan till Visingsö och hamnade mitt i historien, mitt i Vättern.

I Grevens tid. Det var då det hände på Visingsö. Man kan inte ta ett steg utan att trampa i greve Per Brahes spår. I örtagården, i kyrkan, i skolan. Stället skulle lika gärna kunna heta Brahes ö.

Långt utifrån sjön ser man hans Visingsborg avteckna sig mot himlen. Mäktig och lite hotfull. På 1600-talet styrde Per Brahe d y Sveriges största grevskap härifrån.

Nu är det bara svalor som bor i ruinerna, men byggnaden är fortfarande imponerande.

När vi kliver iland fikar ett gäng turister i skuggan av de gamla murarna och uppe på kullen sitter en akvarellmålare som försöker fånga sjöns skiftningar. Väderleksrapporterna har hotat med regn, men över grevens ägor skiner solen.

Strax ovanför hamnen står de berömda remmalagens hästar och tuggar hö i väntan på nyfikna turister. Kusken Jesper Bark har knutit ihop sin mohawk­frisyr i hästsvans. En ung kille som förvaltar ett gammalt arv. Remmalagen har skjutsat turister sedan tidigt 1900-tal.

Jesper manar på sina hästar och rullar ut på landsvägen, förbi slottsruinen. Det gick utför med kåken efter Brahes tid. Under Karl den XII blev det gamla högsätet fängelse, där tusentals ryska krigsfångar spärrades in, tills kungen blev dödad.

– När fångarna fick höra det firade de så häftigt att de ”råkade” bränna ner slottet under festen, säger Jesper.

Ett stenkast från ruinen ligger Visingsborgs örtagård, naturligtvis anlagd av greve Brahe själv. Här växer örter och medicinalväxter som de flesta glömt i dag.

– Här kan de bota allt från förkylningar till en riktig baksmälla, påstår Jesper.

Trots att det är tidig förmiddag är det hett i örtagården. Mejramtuvorna och järnörten lockar till sig mängder av vita fjärilar. Mitt i trädgården, över de låga örtbestånden, höjer sig den ovanliga vita rallarrosen.

Förutom att botanisera kring Visingsborg bossade Per Brahe också över Finland, som då låg under svenskt styre. Och det där uttrycket – i grevens tid – härstammar faktiskt från den tiden och syftar på hur bra man hade det i Finland under Brahe.

Vi rullar sakta vidare, förbi de gamla kungsladugårdarna och in i ekskogen. Den planterades på 1800-talet för att garantera att svenska flottan skulle ha virke till sina båtar – i dag. God framförhållning, men nu när skogen är leveransklar är det inte så aktuellt att tillverka båtar av den. Men träden kom väl till pass när man restaurerade regalskeppet Vasa, och används numera till bland annat whiskyfat.

Vid Braheskolan, Visingsö folkhögskola, ligger biblioteket, byggt helt i Visingsöek. Ett stenkast därifrån ligger öns gamla folkskola, grundad av – just det – Per Brahe.

Vid Kumlaby kyrka får hästarna vila. Kyrktornet är märkligt stympat av – gissa vem – jo, Per Brahe. Han lät kapa tornet för att öns studenter skulle kunna studera stjärnhimlen däruppifrån.

Att komma upp i tornet är ett litet äventyr. De första tjugo meterna går genom en trång, becksvart trappa med ojämna, branta steg. Folk

ropar åt varandra och barn vill vända och gå ner. Men väl uppe har vi en fantastisk utsikt över ön och sjön.

Utanför kyrkan vilar familjen Lehto från Taberg. Precis som många andra har de hyrt cyklar och tagit sig runt den 14 kilometer långa ön. Döttrarna Amanda, 12 och Julia, 8, är halvtrötta.

– Det har blivit lite platta rumpor och trötta ben mot slutet. Men vi stannade för ett bad och sedan gick det lättare, säger mamma Lena Lehto.

Solen närmar sig Vätterns yta och när vi börjar bli hungriga påminns vi om att vi inte är i stan längre. 19.30 är allt stängt utom den lilla thairestaurangen i hamnen. Middagen blir en bisarr upplevelse.

På bryggan, bland båthus, räktallrikar och öromantik käkar vi kycklingspett i jordnötssås. När Åsa ”Flås” Harryson gör entré med dragspel och ”Någonstans i Sverige” stiger stämningen. Både maten och gehöret är lite sådär, men när Åsa spelar ”Engelska flottan” är allsången ett faktum och bryggan darrar till o’boy-o’boy-o’boy.

Från hamnen drar vi oss tillbaka till våra rum som ligger i den mysiga grönskan vid folkhögskolan. På Visingsö är dörrarna alltid öppna och vid 21.30 smyger vi in på museet för att titta på det enorma släktträdet över Brahe­ätten.

Tuppen vid Öbergs kafé gal lite hest när Eva Klasson serverar frukost till sina stuggäster nästa morgon. Huset är en liten gullighetsambassad med servering i trädgården och museum i ladan.

Öbergs öppnade första gången på 1920-talet och Per Brahe hade garanterat ingenting med saken att göra.

Genom morgondaggiga åkrar och förbi järnåldersgravar tar vi oss ner mot öns södra udde.

Där ligger Näs borg – ett koncentrat av Visingsö: historia, badstrand och öppen vy över Vättern. Borgen var Sveriges första och inte mindre än fyra kungar har dragit sin sista suck här i trakterna. Självaste Magnus Ladulås låg för döden på Näs.

Vi susar tillbaka genom ekskogen och ner mot hamnen. Färjan, som naturligtvis heter Brahe i efternamn, styr ut över den nyckfulla sjön.

Bakom oss drar det omtalade lågtrycket in som en mörk skärm över Vättern. Men vi hinner undan och över till fastlandet helt torrskodda.

I grevens tid.

Nina Hampusson